dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

medan hela paris brinner

 

När jag var på pressresa i Frankrike för två veckor sedan hade jag lyxen att få en eftermiddag ensam i Paris innan jag hoppade på Eurostar-tåget mot London. Fan, alltså. Hade glömt att det är livets stad. Att jag lovat mig själv att bo där under en tid.

Från att jag fyllde 16 tills att jag blev 22 var jag där minst en gång per år. Vi gjorde allt som man borde i Paris, och allt det dumma tonåringar aldrig borde göra men gör ändå.

 

 

Utdrag från mitt Paris genom åren:

 

Alla fönster på de trånga gatorna står vidöppna. Det är juni och vi bor fyra stycken på tio kvadratmeter. Vår budget är 200kr per dag, så vi äter tonfisk med paprika och creme fraise varje middag. Utom på fredagen, då äter vi hamburgare. Vi har förfest och spelar elektronisk musik med franska meningar på repeat. Filmar gör vi också, och kommer hem med timvis av klipp som ser lika mycket ut som Bagarmossen eller Geneve som Paris. Men vi vet att det är där vi var, och hade förfest i fler timmar än vi egentligen gick ut.

N klär av sig naken, eller egentligen har han nog bara inte klätt på sig sedan vi kom hit, och dansar som en liten larv upp på bordet, hängandes ut från fönsterkarmen och klättrandes i köket. Jag skrattar oavbrutet tills mitt ansikte är rött och jag ramlar av stolen. Någon pekar på honom från gatan och han blir så generad att han springer skrikandes hela vägen till badrummet. Varje dag gör vi likadant, och aldrig blir det tråkigt.

Under röda glödlampor står vi och röker. Jag är sexton år och osäker, men jätterolig att vara med. Natten är varm och en Fransos tar tag i den skrynkliga skjortkragen på vännen vi står och pratar med. Michael Jackson has died. Gatorna är mörka som på 1700-talet men en stjärna har dött och nu lyser hans frånvaro upp genom tusentals ansikten hukade över upplysta displayer. Var vi än går spelas hans musik. Fan, vilken tur att det var just han, säger vi. Det hade varit jobbigt att dansa till dålig musik en hel vecka i Paris. Det är sånt som är viktigt. När jag kommer hem klipper jag ihop en film från vår resa, med vårt soundtrack – ingen annans.

På natten vill inte jag gå hem fast mina vänner vill. Så jag gör inte det. Jag minns inte hur men i ett undanskymt rum på en bar hittar en britt och en fransos mig. Britten är fotograf och tio år äldre och jag låter han låsa sin blick i min. När baren stänger går vi hem till deras lägenhet. I trapphuset står en spegel lutad mot väggen. Vi delar vodka ur en fickplunta och skrattar generat åt ingenting. På väg upp drar fotografen i min jackärm. Wait, säger han på brittisk engelska I don’t want to forget. Så kysser han mig och tar en analog bild på oss två i spegeln. Det är på tiden när det inte finns selfies.

Timmar försvinner och när som helst går solen upp och mitt flyg avgår mot Stockholm.

Jag vill inte gå och det vill inte mitt sällskap att jag ska heller. Men jag har inte råd att ersätta min 350kr biljett med Ryanair och får inte missa nationella provet på tisdag. Fotografen drar fram en kopia av hans nya tidning fylld med bilder han tagit, som Collette och andra modehus köpt in.

Here, I want you to have it.

But it’s your only copy! You can’t give it away, säger fransosen.

And France is supposed to be the most romantic country?

Med en spritpenna skriver han ord om kärlek, och ger den till mig ändå. Ingenting känns på riktigt, men ändå är det just det som jag väntat på. Livet, liksom.

Det är Januari och vi har bråttom genom regnet till en bar på andra sidan Seine. Natten är blöt och mild och vi tänker ta vara på allt. Anna har höga stövlar från Acne fast att vi inte fyllt 20 än och jag undrar om det är sånt jag borde investera i. Ironiskt med tanke på att jag inte köpt nya skor på över ett år. Fast i timmar och nätter sett har jag nog använt skor mest av alla. I England behöver du ju inte ens ta av dom på hemmafest.

Un minute! ropar Anna på franska och vi hör hur tåget skramlar långt ned inom stationen. Rappa steg och regnig mark. Annas Acneskor är först men har inte lovat att de är bra på att springa. På det sjunde trappsteget faller hon. Rakt ned med huvudet före. Vi står längst upp i trappan till Metron och ser Anna rulla som en stuntman nedför tre trappavsatser. Det slutar aldrig.

Jag hinner tänka att det finns så många sätt att dö på i Paris, men att det här är topp tre ovärdigast.

Vi är sjutton och sitter i en rökruta i källaren efter att ha stulit drinkar från Kate Moss. Det är Men’s Fashion Week och fast att inget speciellt egentligen händer så tycker jag att det är det coolaste jag varit med om. Det är 90% män runt mig som alla är det vackraste jag sett. Egentligen är de inte män, de är barn, men det är jag också.

Någon säger att jag skulle kunna va modell, förutom benen då, de är som stockar.

Jag vet, säger jag, om benen alltså.

Synd, säger någon annan.

Sen går vi och dansar och tar kort på varandra med blixt.

Vi är tjugo och sover på soffan hos min kompis från Kenya. Det är vi två för alltid. Eller fram tills Mars, för då slutar jag vara singel och långsamt långsamt är det inte vi längre. Men nu, i Paris är det du och jag för alltid.

Vi står i fönstret på tredje våningen och ser vår kompis gå av den hyrda vespan som en av modellerna vi träffat kört runt henne på. Alla är vi avundsjuka men låtsas vara glad för hennes skull. Hon säger att hon berättat för honom om att när hon fyller arton ska hon operera brösten. Och om hur hon är rädd att de ska bli hängiga när hon blir gammal, för tydligen måste man fylla på silikonet efter femton år och det är skitdyrt.

Det gör inget, hade han sagt. Då betalar jag för dom. 

Sen hade de hånglat.

Andra dagen i Paris och ni två gör slut. Min vän vill inte veta av dig för ni är inte kära längre. Men du känner ingen annan och måste dela rum med oss tre. Om några år ska ditt namn skrivas i flera tidningar för allt elakt du säger på nätet, men här i Paris när du inte känner någon är du snäll. Vi går på gaybar och han blir uppraggad på en gång.

Fan, det blir alltid så, säger du.

Jag vet, säger jag. Han är bara så. Typ magnetisk.

Men han är min första kärlek, säger du.

Och ditt första heartbreak, tänker jag.

xxx
signature
32 Responses
  • D
    13 . 11 . 2017

    älskar älskar älskar hur du skriver!

    • Linn
      13 . 11 . 2017

      vad glad jag blir! tack D

  • Johanna
    13 . 11 . 2017

    LÄNGTAR tills du skriver en bok!

    • Linn
      13 . 11 . 2017

      haha same! jävla bokjävel, måste klämma ut den någon gång

  • h
    13 . 11 . 2017

    du skriver så fantastiskt bra!

    • Linn
      13 . 11 . 2017

      Vilken komplimang! Tack <3

  • Nico
    13 . 11 . 2017

    Sögs tillbaka direkt <3

    • Linn
      13 . 11 . 2017

      <3 behöver gör om genast!

  • Saga
    13 . 11 . 2017

    Tack för att du delar med dig av din värld! Nyårslöftet blir att lära mig skriva lika levande som du

    • Linn
      13 . 11 . 2017

      <333 tack för att du läser och kommenterar!

  • K
    14 . 11 . 2017

    Vill bara läsa mer!

    • Linn
      14 . 11 . 2017

      :’)

  • Lisa
    14 . 11 . 2017

    “Men han är min första kärlek, säger du.

    Och ditt första heartbreak, tänker jag.”

    Helvete. denna text! jag dör vad fin

    • Linn
      14 . 11 . 2017

      Alltså vilka komplimanger! Blir så glad att du kommenterar. tack tack tack

  • Siri
    14 . 11 . 2017

    Snälla skriv mer sånt här!! Älskar<3

    • Linn
      14 . 11 . 2017

      Blir så himla himla glad! och ja – det ska jag i så fall <3

  • Idil
    14 . 11 . 2017

    Du skriver sååå fantastiskt! Fnissade högt när jag läste meningen om topp tre värdigaste död :’D

    • Linn
      14 . 11 . 2017

      haha vad najs! vill verkligen blir bättre på att få in humor i mina texter så blir skitglad.

  • Maja
    14 . 11 . 2017

    Wow! Du skriver så det känns!

    • Linn
      14 . 11 . 2017

      😀 😀 😀 tack!!!

  • J
    14 . 11 . 2017

    Alltså du skriver så jävla fint!

    • Linn
      15 . 11 . 2017

      alltså tack! få saker som gör mig så glad som komplimanger för mitt skrivande

  • agnes
    15 . 11 . 2017

    Fantastisk text tack linn för att du delar med dig ❤️❤️❤️❤️

    • Linn
      15 . 11 . 2017

      alltså blir typ rörd vad ni är snälla! kommer absolut mer nu när jag vet att ni gillar dessa inlägg så mycket. puss!

  • Cornelia
    15 . 11 . 2017

    Fan vad fint! Mer mer mer.

    • Linn
      15 . 11 . 2017

      waaaahh, tack cornelia! x

  • Jonna
    16 . 11 . 2017

    Kan vara det mest fantastiska jag läst av dig!! Ville aldrig att berättelserna om Paris skulle ta slut </3

    • Linn
      16 . 11 . 2017

      men!!! blir himla himla glad och sugen på att skriva ännu mer! tack för att du tog tid att kommentera

  • N
    16 . 11 . 2017

    vill också åka till Paris och leva lajf men skulle aldrig hitta detta som du skriver? hade bara hamnat i turiststråken liksom. Hur gör man för att se staden på annat sätt? Samma sak när jag var i London, letade också efter London-bakom-turisterna men hittade ingenting? ramlar aldrig över något spännande. Ok, lite ofokuserad text. Men tyckte verkligen om att läsa detta och blev lite sugen på att leva livet.

    • Linn
      17 . 11 . 2017

      Tyckte om att höra att min text fick dog att leva lajf haha. Ja alltså allt det som är skrivet ovan var jag med om som tonåring/tidig tjugo. Jag som tonåring hade noll skam och omättat sug på äventyr. Såg till att bara omgärda mig med likadana tokar. Vi var inte rädda för något och hade noll skam i kroppen vilket betydde att vi gick fram och pratade med allt och alla, gjorde saker man inte fick, och bjöd med oss själva jämt. Kunde stå på en bar och peka ut de som såg ut att ha roligast och vara vildast och gå upp till dom och fråga vad de skulle göra ikväll får vi hänga på. Ibland fick vi det ibland tyckte de att vi var förjävla jobbiga och fick inte det. Saker händer väldigt sällan bara utan man får ta saken i egna händer och sätta sig i knäppa situationer själv. Dock bra att vara mer försiktig än vad vi var. Ser tillbaka på grejer vi gjorde och känner typ att det är tur att jag levet. Idag hade jag t.ex. inte vågat gå hem till två tio år äldre män jag nyss träffat utan att veta var de bodde och utan att någon visste att jag gick dit. Men det slutade ju fint som tur var hehe.

      • N
        18 . 11 . 2017

        Jaa, tack för svar 💗

        • Linn
          20 . 11 . 2017

          Självklart! 😉

What do you think?

Your email address will not be published. Required fields are marked *