dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

att vara avundsjuk på sina bästa vänner

 

En text om att bli avundsjuk på dom du egentligen vill att det ska gå så himla bra för – ens tjejkompisar.

Efter jobbet igår var det ljust i över två timmar efter att jag slutat. Jag vandrade långsamt genom Hackney hemåt. En timme tar det, vilket inte är så konstigt, för Hackney är hem till lika många som bor i hela Malmö. Oftast när jag promenerar hem så ringer jag någon. Igår ringde jag Frida.

Ibland gör det ont att prata med henne. För det första för att jag måste höja ljudvolymen på mobilen till högsta för att överrösta Londontrafiken, och får då hörselgångarna sönderrivna av en arg bilist i New York istället. New York, tänk att hon bor där. När vi pratar har hon alltid minst elva otroliga historier som vävs ihop, bryts av, men gud jag måste berätta en till grej och sa jag förresten att... Det är nog därför hon är så jäkla bra på att skriva. I hennes liv virvlar det av heta killar och spännande uppdrag och nätter med tjejkompisar i LA. Jag tappar bort vem var det nu igen och men vänta nu, dom hade väll inte ens gjort slut, och det gör ont. Mina kvällar känns grå. Jag vill ju vara där, vara med, vara en av karaktärerna i hennes berättelser. Det är som om vi försöker skeda men har Atlanten nedkrupen mellan oss. Och Atlanten, är så otroligt inte liten.

Klart som sjutton att ens bff ska ha allt det bästa liksom. Men jag vill ju ha det med.

Mest av allt gör det nog ont för att det finns ingen i hela världen som jag kan bli så avundsjuk på som henne. Hon är så intelligent, skriver som en gud och är snygg och orimligt rolig och snäll mot varenda person och har ett liv folk skriver böcker om. Jag har så jäkla tur att ha just den människan i mitt liv. Inget gör mig stoltare än att se allt hon är och gör och vill. Bara telefonsamtalen med henne är guld. Ändå blir jag så mörkt avundsjuk ibland. På alla hennes kompisar som är där och är med, när jag inte är det. Men också för att allt det hon är och får och gör och vill, det är ju saker jag vill jag med.

När jag kom hem lämnade jag balkongdörren öppen och satt ute i kvällen och drack te och läste ur Empatiproven. Det blåste knappt och jag var barfota och märkte det inte ens. Empatiproven är en essäsamling av Leslie Jamison om just det där som är svårt att sätta fingret på – empati. Att förstå andras smärta och sen få andra förstå att du förstår. Känner rent spontant att dessa tre meningar gjorde mig tjugo år äldre, men hold up, jag är allvarlig.

Hur balanserar en att vara en bra tjejkompis när en skrollar genom Instagram och ser att du har ju för sjutton allt allt allt som jag inte har?

Det är så lätt att fastna i hur andras liv reflekteras i ens eget. Vad är min framgång om hens ser ut sådär och hur blir hens vardag om jag vill ändra det här. Att linjen mellan att tappa bort sig själv och tappa bort andra är så tunn. Känner att jag är trött på att som tjej vara så empatisk och sympatisk hela himla tiden. Tror att det är nyttigt att vara arg och lite självisk och stökig ibland. Prioritera sig själv för en skull.

Men om det är något jag verkligen aldrig aldrig aldrig vill vara så är det missunnsam mot mina vänninor. Ändå kommer jag på mig själv med att falla i den fällan ibland. Jag måste jämt och förevigt påminna mig om att mina vänners lycka och framgång inte är mitt misslyckande. Det gör inte det liv jag lever mindre värdigt. Att bara för att någon har förjäkla roligt betyder inte det att det jag gör är trist. För att någon skriver helt smashing så betyder inte att mina texter är värdelösa. För att någon är passionerat nykär gör inte mitt långa förhållande blekt. Att någon klär sig som en gudinna gör inte mina kläder till fula trasor. Listan är så himla himla lång. Vissa dagar längre än andra. Hur balanserar en att vara en bra tjejkompis när en skrollar genom Instagram och ser att du har ju för sjutton allt allt allt som jag inte har?

Jag tror att det känns jobbigt för att i mina vänners liv ser jag reflektionen av allt jag kunnat vara. Om jag valt annorlunda, om jag vågat, om jag vetat – hade det då varit jag?

Främst måste jag nog komma ihåg att det jag ser bara är en skärva av allt som är ett liv. Varenda person jag är avundsjuk på har saker de själva är missnöjda med eller ledsna över med sina liv. Det har ingenting att göra med mina vänner alls egentligen eller de liv de lever, allt handlar ju om någon osäkerhet hos mig själv. Jag tror att det känns jobbigt för att i mina vänners liv ser jag reflektionen av allt jag kunnat vara. Om jag valt annorlunda, om jag vågat, om jag vetat – hade det då varit jag? Och det gör ont. Jag skäms. För klart som sjutton att ens bff ska ha allt det bästa liksom! Men jag vill ju ha det med.

Fast det är ju där ekvationen inte alls håller. Om något är det en blessing att ha folk, och främst tjejkompisar, runt sig, som bryr sig om en och som till och med tycker att en är helt magisk from time to time. Som lever liv en själv drömmer om. Att kunna dela framgångar, berättelser, ångest och tankar med. Vi är så upplärda att tänka att det bara finns plats för en (oftast tjej) i ett sammanhang, så om hon tar den platsen blir jag utanför. Men är det något jag verkligen lärt mig så är det att vad det än gäller så tar dessa kvinnor aldrig din plats. Om något är de din biljett in. Kanske först som en +1, men vem vet, det kanske är ni som anordnar hela skiten här näst.

Jag brukar bara ringa igen. För så fort jag hör den där himla människans röst så går det inte att vara avundsjuk. Kanske för att jag tvingar henne att ta med mig på allt som ska hända i framtiden, men också för att hon lyssnar på allt som gör ont hos mig med.

 

Är det någon som känner igen sig i det här? Vore toppen att höra hur ni hanterar avundsjuka eller bara att veta att en inte är ensam och ond.

 

Och om ni inte redan läser det Frida skriver, alltså göööööör det. Men alltså om ni slutar läsa min blogg för det så nä, då jäklar. Skoja (typ…).
www.fridareg.com 

 

 

Andra saker som känts:
Hur jag hanterar ångest
Det här med utbrändhet
Jag är OK med att inte vara ett geni

 

 

xxx
signature
51 Responses
  • Nastasja
    30 . 03 . 2017

    Nu är ju inte vi vänner (i wish) men jag läser ju allt du skriver här och följer dig på instagram, och du väcker exakt samma känsla hos mig. Att allt du gör är spännande, roligt, levande. Du bor i staden jag alltid velat bo i, går på smutsiga klubbar, kan musik, klär dig bossigt, vågar saker. Det här är en kommentar utan svar, mer en som säger att jag fattar vad du menar men att denna gång är du personen som jag vill efterlikna. Det känns som du har så mycket jag vill ha, modet att skriva ärligt är ju bara en sak. Tack för detta inlägg.

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      Fan vad fint! 1000 tack verkligen. Kanske just därför det kändes viktigt att skriva det här inlägget, för även om jag lever ett helt fantastiskt kul liv så har jag svackor och svagheter, som de flesta av oss. Tack för att du alltid läser och kommenterar!

  • myra
    30 . 03 . 2017

    så blottande, så bra.

    alltså +1 på alla dessa känslor, speciellt när man själv inte mår hundra i sitt eget skinn. och du vet ju detta, men såg du ens din egen film från förra inlägget? hur MAGISKT ditt liv verkar i andras ögon? tex mina :’) man får påminna sig om det så ofta, hallå har ju ett svinbra liv! och om något skaver för mycket så får man ändra på det. och alltid alltid backa sina tjejer.

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      Tack för fin kommentar! Ja jag är så himla nöjd med så mycket i mitt liv och allt awesome jag skapat och får vara med om <3 men just därför ville jag också skriva det här. För det går att känna båda. Puss!

  • Anna
    30 . 03 . 2017

    Känner helt igen mig. Och jag hatar att vara avundsjuk och missunnsam. Det känns som ett svart litet monster bor i min bröstkorg ibland. Men jag brukar försöka fejka att jag är glad för deras skull. För jag tänker att tillslut blir jag ju det på riktigt och då är det lika bra att de inte behöver bära min missunnsamhet och avundsjuka. Men detta är verkligen ett work in progress som jag nog kommer få fortsätta jobba med ett bra tag till.

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      Haha alltså relate! Så jobbigt att känna sig dålig och bli missunnsam vilket då får en att känna sig som en dålig vän också! Sämst spiral. Och vi veeeeet ju att det finns fan alltid utrymme för framgång för alla, men ibland hänger känslorna inte med på det.

  • Viola
    30 . 03 . 2017

    Guuuud spot on. Har så många framgångsrika duktiga vänner som gör så mycket bra grejer, och ibland känner jag också att fan, det där vill ju jag med.

    MEN ett knep som jag brukar ta till är sättet att se på saken: vi kommer kunna hjälpa varandra framåt. Hon kanske känner någon, och tvärtom som är en bra kontakt till det här och det här jag vill göra, hon kan introducera mig till detta osv. Att tänka hur en istället kan utnyttja att ens tjejkompis är så framgångsrik eller har ett häftigt liv! Det hjälper för mig.

    Men du är verkligen inte ensam att känna så.

    Kram!

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      Exakt! Det är verkligen 100% så det är. Allt kul jag får göra kommer ju genom mina otroliga vänner. Men ibland saknas den logiken haha. Man ba *working on it*

  • Marte
    30 . 03 . 2017

    Jeg kjenner meg igjen i alt det du sier. Det er så lett å sette sitt eget liv, sin egen hverdag og det man gjør og får til, opp mot andres prestasjoner og liv. Har ikke helt funnet nøkkelen til hvordan slutte med det (gjør man noensinne det?) men det hjelper som regel å tenke at alt går i bølger, noen ganger er det andres tur, andre ganger er det min. Også er tekster som dette så fint å lese! Jeg ser litt på deg, og Frida, som en cyberspace-storesøster. Noen å strekke seg etter, bli inspirert av, men også relatere seg til. Dere er jo himla kule, men viser også sårbarhet, og av alt på internett, er deres tekster noe av det jeg finner mest glede i. Så aldri stopp da;)

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      Fan vad fint. Tack för att du säger så! Älskar mig och Frida ihop haha saknar henne bara så himla mycket ya know. gillar hur du skrev om att tänka på det som vågor, fin visuell liknelse. Puss!

  • frida
    30 . 03 . 2017

    DU AR BAST VI AR BAST JAG VILL VA HOS DIG NU OCH DELA ALLT MED DIG FOREVER AND EVER AND EVER <3 ps. FLYTTA HIT OCH VAR MED MIG HELA TIDEN FOR FAAAAAAAAAANNNNNN

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      ÄLSKAR OSS, JAG KOMMER GENAST *köper biljett med Daniels creditkort*

  • Jorunn Lavonius
    30 . 03 . 2017

    Alltså wow!!!!!!vad fint och modigt av dig att skriva om det här. För det känns så himla tabu att avundas sin bästis men vem avundas inte den bästa personen den har i sitt liv, ibland i alla fall? Jag brukar trösta mig själv med att minnas att gräset faktiskt alltid är grönare på andra sidan och att någon därute avundas kanske mig också. Jag tror det är svårt att skaka av sig den missunnsamma svartsjukan om man inte vågar prata om den.

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      Vad glad jag blir, tack! Ja det är verkligen knivigt och tabubelagt! Men vet att är det någon som jag är nöjd med att vara avundsjuk på så är det just Frida, och hade aldrig skrivit det här om jag trott hon skulle ta illa upp. Tror absolut att det hjälper att prata om det!

  • Josefin
    30 . 03 . 2017

    Vad jag känner igen mig i denna missunnsamma känsla. Det där med att man kan se en reflektion av hur ens liv hade kunnat se ut om man valt annorlunda – det känner jag hur ofta som helst och det gör mig så ledsen. Egentligen är jag nöjd med mitt liv men i den stunden när jag börjar jämföra mig med andra (vänner, bloggare, instagrammare, min syster, vem som helst egentligen) så börjar jag alltid må dåligt, och jag känner att det gröna lilla monstret börjar växa inuti mig. Då känns just mitt liv så grått bara för att jag inte gör något jättespännande, inte bor i en storstad, inte jobbar med nåt kreativt (som är min innersta dröm) utan har ett helt vanligt yrke. Såhär känner jag fast jag bor där jag själv valt att bosätta mig, har ett bra jobb, många vänner, fin pojkvän, husdjur med varma hjärtan. Trots det önskar jag ändå att jag vore en av de wonderwomens som bara glittrar. Som du Linn, jag tycker ditt liv verkar helt amazing. Så dumt att vara svartsjuk, man borde fånga det liv man har, göra nåt av det och njuta skiten ur det.

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      Men aaghhhh relaterar så himla mycket! För det är ju just det, att en kan vara så himla nöjd med det en har! Men på något sätt så sätter omvärlden och samhället en stor press på framgång på så många olika plan. Precis som att vad en än gör så är det något annat en missar. Tror min avundsjuka grundar sig mycket i en prestationsångest. Men så tänker jag också att FUCK IT LÅT MIG GÖRA VAD JAG VILL LÅT MIG LEVA LITE! Haha. Tänker att det hjälper att veta att andra som kanske lever just så en vill leva har mycket exakt samma tankar. Puss!

      • Josefin
        31 . 03 . 2017

        Ja men precis, som Kakans citat “Låt en kvinna få leva!”.
        Något som också hjälper mig lite i de här tankebanorna är, även om jag gillar mitt yrke (och om någon faktiskt ogillar sitt yrke), så ÄR MAN INTE SITT JOBB. Jag insåg ganska tidigt att jag faktiskt inte är någon karriärkvinna på det sättet. Har aldrig haft något drömyrke vilket också skapar ångest och press, för hur fan ska man veta vad man ska göra då? Det finns så mycket annat i mitt liv som jag vill lägga tid på, och jag är så mycket mer än det jag arbetar med. Utbildade mig och nu jobbar jag och trivs, måste lära mig att embracea det. Trots vanligt jobb.
        Tack för att du delar med dig dina tankar och för din blogg, du är himla klok och bra. Puss!

        • Linn
          31 . 03 . 2017

          PREEEAAACH! är så trött på att bli definierad på vad jag åstadkommer. jag kanske bara vill vara snäll, eller bara va ingenting, kan inte det få räcka? alltså SÅ JÄKLA VÄRT att bara kunna sluta jobbet och inte behöva skänka det en tanke! det går att få glädje av så otroligt mycket annat som inte har med ett arbete att göra (även om samhället försöker lura oss till annat) ett vanligt jobb ÄGER. puss

  • sandra
    30 . 03 . 2017

    Wow! Alltså ja, exakt så.

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      <333

  • Lovisa
    30 . 03 . 2017

    Så jävla bra!!!

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      Tack!!!

  • Emilia
    30 . 03 . 2017

    känner så enormt med mig i detta! jag jämför mig så himla lätt med mina vänner även fast att jag inte borde.
    linn, du är verkligen guld! det känns som att du sätter ord på allt jag känner, blir så inspirerad och motiverad bara över att få kika in här varje dag! kram! <3

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      Vilken asfin kommentar! Finns ju inget bättre än att få komplimanger på det jag skriver. Tror att de flesta av oss faller i fällan att jämföra oss, så tänker att därför är det bra att veta om just det – att en inte är ensam. Och att det finns lycka och framgång så att det räcker till alla!

  • Astrid
    30 . 03 . 2017

    bra text !! igenkänning!!

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      Tack! Vad glad jag blir

  • Daria
    30 . 03 . 2017

    That’s funny. Well not really, but I follow both you and Frida (does this sound weird?). I live in london like you and I always felt like you have this fun life and the best thing is that you get to share it with an amazing person – your boyfriend. I know this might sound totally cliche’ but I have sometimes looked at your blog, your cute pictures and happy moments with him and felt jelous, because goddamit it is hard to find a loving boy in this city – well, one that wants to be more than “friends”. So I guess my point is, maybe you cannot see it but you already have an enviable life. Your life and the people in it, your writing and your style provokes jelousy in other people. I think we always look at the greener grass, but sometimes we only have to feel grateful for having our own and for it to be different from anyone else’s 🙂

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      You’re completely right! There is so much about my life that I’m eternally grateful for and I would never never ever swap it for somebody else’s. but that’s just it though, isn’t it. Always wanting more or wondering what if. Or feeling bad for turning things down. I think no matter what life you live, thoughts similar to these will be somewhat present. And even though that thought is terrifying, knowing that even those we envy have them, can be quite comforting. Thanks for a lovely comment!

  • Charlotte
    31 . 03 . 2017

    Tänkvärt och insiktsfullt skrivet! Stor igenkänning! Jobbar mycket med att vara här och nu och när jag jämför mig med andra missar jag ju verkligen det. Tack för en klok och fin blogg med snygga bilder!

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      Alltså WORD! Så onödigt att vas avundsjuk haha och är så glad att det ändå tar upp så liten del av min vardag nu. Blir bättre med åren tänker jag! Tack för asfin kommentar

  • Ebba
    31 . 03 . 2017

    Åh så hög igenkänningsfaktor här. Har känt lika med min syster(!) och det var/är verkligen pain. Önskar henne allt bra här i världen men fortfarande blir jag så jävulskt avundsjuk när hon har allt det jag inte har. MEN. Sett utifrån ett annat perspektiv är det ju inte så alls. Jag har följt dig och Frida ungefär lika länge och herregud. Ni båda verkar leva drömmen, skriver underbara texter, klär er som fashion goddesses – om än olika.
    Hallå New York och London same same för någon hemma i trista Sverige. Det är så svårt att bli blind för vad man själv har. Men när du sitter på ett café med drömmiga ljusslingor i ett kvällsljust blommande London så ser du antagligen bara Frida som dricker aperol i LA. Och jag ligger i sängen i ett grått Sverige och ser er båda och förstår inte hur den ena kan vara avundsjuk på den andra. Men. Förstår ju tanken. Hehe nu blev det väldigt svamligt här men jag tror att åtminstone 30% av avundsjukan hade varit borta för dig om du och Frida bodde i samma stad.
    Puss

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      aghh gud vad jobbigt att känna så om sin syster! Tror att det hjälper att prata om det, att förklara och typ bara säga det, så försvinner det och skapar ett bättre band mellan varandra kanske? Och som du säger, ALLA drömmer om annat. Och bara för att det finns en avundsjuka betyder det inte att en är missnöjd eller hatar sin egen tillvaro. Så känner jag i vilket fall. Skulle aldrig vilja byta bort mig liv, men kan ändå bli avundsjuk på andras. Men det finns ju en anledning till att jag inte valt att leva så också.

      Och DRÖMMEN om jag kunde ha den himla människan i samma stad. älskar oss ihop mer än allt haha. <3 tack för asfin kommentar, du verkar vara en himla pärla

  • deselby
    31 . 03 . 2017

    Framgång räcker till alla

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      Preach

  • ***
    31 . 03 . 2017

    Vad fint! Jag kan verkligen känna igen mig, speciellt för hur jag kände ett par år sedan när jag helt klart var ganska lost i karriärsträsket (är ett par år äldre än dig tror jag). Jag kom ihåg att jag hade någon slags aha-moment då jag insåg att man typ på allvar kan satsa på att jobba inom något kreativ och faktiskt lyckas (eller, ja alltså leva på det då, som ett riktigt yrke, men kanske inte ha råd att köpa lägenhet någonsin eller typ åka på semester mer än en gång per år men ändå). För att jag fick vänner som gjorde just dem grejjerna och för att min syster pluggade exakt det hon tyckte var kul och sen gick allt helt fantastikt bra för henne. Och jag kände mig som en idiot som tagit en säker väg och satt där med en kandidat som jag skämdes över för att den var så jävla tråkig.

    Men det som är bra med att ha människor runt omkring sig som vågar och är ambitiösa och nyfikna är att det smittar av sig! Hade jag inte haft såna där människor som på riktigt gjorde mig lite ledsen för några år sedan därför att de verkade ha listat ut vad de ville redan och de var så jävla duktiga och icke-ursäktande med det så hade jag inte heller vänt om helt en dag. Jag jobbar med film nu, som råkar vara min favoritsak i hela världen, och det är mest tack vare mig själv men också så väldigt mycket tack vare andra, väldigt avundsvärda människor också. Jag är så otroligt tacksam att det gick både dåligt och bra för dem för annars hade jag inte förstått. Att det nog skulle kunna gå dåligt ibland för mig också men att det är okej, det är meningen och att i slutändan blir det ofta bra.

    Så tänker jag.

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      håller HELT med. alltså det slog inte mig förrän för något år sedan att jag skulle kunna jobba med att skriva? det går väll inte? och då känner jag mig så efter alla som kom på det när dom var typ 15. men det är som sagt inte ett race eller någon typ av tävling! försöker utgå från att bara göra det som gör mig tillfreds och glad. att om ingen någonsin får se det här, spelar det någon roll om jag gör det? om svaret är nej och det går att tacka nej till så kanske det är bra att göra det.
      men som du säger, i den här avundsjukan kommer ju också ett driv, och det kan vara något bra! det gäller bara att inte tappa bort sig själv. Hejja dig som tog tag i din dröm och kirrade en karriär inom film! <3

  • Ebba
    31 . 03 . 2017

    du sätter så ofta ord på mina känslor. Känner exakt såhär angående min bästis som bor i en annan stad och vi har inte möjlighet att ses så ofta som jag vill. Hon har alltid 100 balla stories och massa snygga ragg och ett kul och roligt liv. Hon är smart och kvick och bara kör. Medans jag analyserar och väljer ofta safe och älskar att prata med folk men väljer nog hellre mina vänner än nya bakantsakaper osv osv. Men skulle aldrig vilja byta liv med henne eller någon annan. För är ju nöjd med mig och mina val egentligen. Men är bara så rädd att missa saker. Fomo över mitt eget liv typ. Hahaha
    Snurrigt.
    Men så bra skrivet, som vanligt, och 100% relaterar.

    Du e Queen juuuu

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      ja det är ju det som är så knäppt! att en aldrig skulle vilja byta och ändå blir en så avundsjuk haha, men jag förstår vad du menar. tur ändå att det går över. <33

  • Ed
    31 . 03 . 2017

    Avundsjuka är inte detsamma som missunnsamhet. Det är klart att man kan vilja delta i samma saker men det betyder ju inte att man vill att ens vänner ska vara med om färre roliga saker. 🙂

    • Linn
      31 . 03 . 2017

      Verkligen! Viktigt att komma ihåg skillnaden, även om den kan kännas otroligt liten ibland haha

  • Alva
    31 . 03 . 2017

    Väldigt välskriven och bra text som vanligt! Vill bara pusha för en grej som kanske inte är så aktuell just för dig Linn pga internetperson hehe MEN: man FÅR skita i instagram eller vilket socialt medie som än gör en osäker. Jag var förut en regelbunden användare, blev glad av många likes och tyckte det var kul att se vad mina vänner gjorde. Men jag kände också en falskhet som liksom var urholkande på ett sätt som gjorde att det tillslut inte var värt det. Vännerna man bryr sig om får man veta exakt lika mycket om även om man inte följer dem exakt överallt. Så skit i insta om det är stressande. ELLER skaffa ett konto och följ bara peppiga konton, typ hundkonton, olika politiska konton osv. Våga vägra hetsen liksom.

  • V
    31 . 03 . 2017

    Ville berätta att du levererar så bra innehöll och kanske får inte alltid lika mycket cred för det. Tänker på sådana inlägg som dessa tips om korta film som du la upp nyligen. Man är så lat att man orkar knappt konsumera vettiga filmer (pratar för mig själv) men om jag stannar upp och tänker efter så bjuder ju du på så bra och smart innehåll. Typ som en bra webbtidning! Glöm aldrig det.
    Och det här inlägget var modigt på riktigt. Sådana fula känslor som du pratar om. Ja, dem har man ju känt. Tack! <3

  • J
    31 . 03 . 2017

    men wow ja. Min bästa bff och jag hade tampats i en svår jobbransch i flera år tillsammans tills en dag då hon fick mitt drömdrömdrömjobb. Jag tappade matlusten i otaliga dagar och kunde inte svara när skrev och skrev och ringde och frågade mig vad som var fel. Såg mig själv utifrån som en stagnerad liten missunnsam sten. FY. inte den jag är. inte den jag vill va. inte den jag ska bli. Men det är så svårt ibland. Man är inte mer än mänsklig.
    Men man är är förhoppningsvis även en mänsklig människa med självinsikt som förstår att delad glädje är dubbel glädje. Klysch but true.

    Har även den problematiken just idag och ditt inlägg är som sänt från ovan. Min bff-bf (min kille) är på världens mysa-dricka-öl-ha-det-fantastiskt-i en-stuga-resa-döör med femton av våra vänner i en vecka och jag kan inte vara med. Har behövt träna minst 1 timme på gymmet varje dag för att få någon slags utlopp för avundsjuke-känslorna. Vill inte vill inte vill inte vara missunnsam det är en bubblande malande molande flammande känsla i bröstet. Vet ju egentligen att det grundar sig i kärlek till de femton fantastiska människorna som är med och att jag verkligen saknar min kille. Men på något sätt är min kropp lat och går lättare in i att känna en bitter smak av fomo-avundsjuka. Inte ok. Men däremot bra träning. Som att även psyket mitt går på gym.

    • J
      31 . 03 . 2017

      och såklart måste jag tillägga: du är ju helt fantastisk och en stolor inspirationskälla inom typ…ALLT för mig. Såatte du är inte så dum du heller 😉 /J

  • Josefin Molander
    01 . 04 . 2017

    Usch ja, förstår precis vad du menar. Jag får så dåligt samvete när jag blir avundsjuk, nästan irriterad på att det bättre för någon i min närhet än vad det gör för mig. Jag skäms. Samtidigt som man är så fruktansvärt glad för deras skull så vill man inte att det ska gå bättre för någon annan än en själv. Jag tror att det är mänskligt att känna så, på något konstigt vis. Men sen om man väljer att bejaka avundsjukan och visa den offentligt eller omvandla den till enbart glädje för andras framgång tror jag är ett val man gör själv. 🙂

    http://josefinmolander.com

  • Linn
    01 . 04 . 2017

    Känner igen mig så mycket i det här. Har t.o.m kommit på mig själv med att känna någon form av lättnad när något går emot de vänner jag känner avundsjuka för stundvis. Skäms alltid så mycket efteråt. Man vill ju att ens vänner ska få all lycka och framgång i världen speciellt när det handlar om just ens tjejkompisar. Samtidigt är det så sjukt stressande när de väl får allt och man själv strugglar på i samma banor. Förut höll jag tyst om dessa känslor men nu känner jag att jag kan prata med mina vänner om det, att säga att man är avundsjuk på dem gör dem oftast lika förvånade som om du själv hade fått höra det. Sen funkar ju hjärnan tyvärr så att det man inte har suktar man efter.

    Sjukt roligt och välbehövt att du lyfte detta dilemma, kul också att just du gjorde det eftersom jag tror de flesta som läser din blogg gör det mycket just för att du verkar ha ett så spännande liv. Har många gånger tänkt när jag läst din blogg samtidigt som jag själv haft mina svackor “Fan måste hon ha det så jävla nice hela tiden”, “Måste hon ha en så het pojkvän”, “Måste hon skriva så fuckin’ bra…” osv.
    Fortfarande, not proud över dessa svacktankar.

    Något jag brukar ha i åtanke när jag får dessa känslor gentemot mina vänner är att tänka på att du har ju faktiskt lyckats skrapa ihop dessa intressanta och fantastiska personer. Du har dem i ditt liv av en anledning och de alla har sett något i dig som berört dem och fått dem att vilja vara just din vän. Hjälper inte detta brukar jag be mina kompisar ge mig komplimanger om jag mår piss någon dag, de sitter ofta inne på sånt du inte själv vet om. Hade en sådan dag i höstas efter ett jobbigt break-up, då berättade min bästa vän att hon alltid tänkt på hur cool min röst låter när jag sjunger med i jazzlåtar. Blev sjukt glad trots att det är en sådan liten grej, så TIPS till alla som känner sig krassa ibland, kräv komplimanger av era nära och kära!

    Tack för ett grymt bra inlägg. You rock <3

  • Ellen
    01 . 04 . 2017

    Relaterar verkligen. Har varit ledsen typ sedan jag började på universitetet (i höstas) över att jag inte alls har det där studentlivet som alla säger är så kul och har dessutom inte direkt fått några nya nära kompisar. Då är det kanske inte så konstigt att bli avis på de vänner som har det askul i studentstäderna lund och uppsala eller dom som reser runt i världen och upplever saker, medan jag själv bor kvar i samma stad och bara pluggar och går och lägger mig i tid.

    • deselby
      02 . 04 . 2017

      Japp. håller med. hoppa av och börja i Lund eller Uppsala i stället. Det enda jag ångrar med min i övrigt superbra utbildning. Det är inte försent för dig!

  • A
    02 . 04 . 2017

    Relaaaate! Mkt viktigt, mkt bra.

    Det där blir så svårt när en umgås i svängar med image-fokus, där alla “är” så mycket utåt. När alla har bloggar och massa followers överallt och bygger livet på att verka coola blir det för en skör (mig) sån press att också ha någon jäkla image. Har insett på senaste hur nice det är att vara runt framgångsrika människor (likaväl som mindre framgångsrika människor) som ba går runt och äger utan att typ ens ha ett instagramkonto, som inte bryr sig om liksen och som får kicken från det de faktiskt gör, istället för den uppskattning de får på cyber när de gör saker. Att inse hur nice, cool, engagerad, smart och duktig en person kan vara utan att ha någon som helst cyber-image. Att det liksom inte är ytan som avgör. Så märkligt att vi typ lägger över våra vardagar till randoms, för dem att såga/uppskatta. Nä, jag tänker att för ens hjärtas skull kanske det kan vara bra att försöka, i alla fall till viss del, göra det en gillar mest till något som inte läggs ut för allmän beskådan. Carpa livet och inse det coola och beundransvärda i att fokusera på sig själv och sitt liv och att vara privat ist för att foka på likes och followers.

    Samtidigt: har en ens möjlighet till ett val när ens kompisar har valt den exponerade världen? Det vore ju rätt idiotiskt att sluta hänga med sina kompisar för att de har många followers och bryr sig om likes.

  • Tuulikki
    03 . 04 . 2017

    yes yes yes thank you for writing about this. i know exactly what you mean and i hate myself for feeling this way sometimes. i mean being jealous over all is quite a terrible feeling i think, but when its of someone close to you it can obviously feel even harder. i try to think of jealousy as a necessary feeling, kind of like sadness or discontent – as a sign that something needs to change. most often i think it’s just a question of my own state of mind, more than actual situations being somehow wrong, but anyways. maybe all these horrible feelings are there for a reason.

  • Anna
    10 . 04 . 2017

    Har haft det här inlägget oläst i bloglovin’ tills nu för att jag verkligen ville läsa det ordentligt. Jag känner igen mig så mycket, och tycker det är jäkligt starkt att våga erkänna och skriva så fint om något så svårt. Ibland är det en kamp att inte låta missunnsamheten ta över när man själv inte är där man vill vara men ser andra som verkligen kör sitt race och vågar satsa. Bra att du lyfter det! Tjejer är ju bäst.

What do you think?

Your email address will not be published. Required fields are marked *