dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

en färglad outfit & en krönika om identitet

Håll i er, för här kommer inte bara en killer outfit i färg utan också en krönika på vad jag tänker låta utforma min identitet. För på sista tiden så får jag kommentarer något oerhört på hur mycket jag förändrats.

 

Ett nytt element har introducerats i mitt liv. På kontoret, när jag träffar en kompis, här på bloggen. Jag tycker att det är så spännande. Ni kanske tror att det är att jag klär mig i färgglada kläder, men nej, det nya elementet är hur folk reagerar på det.

Som ni vet har jag min garderob bestått av 95% svarta plagg och 5% vita eller grå. I olika former, material och skärningar för visso, men monokromt har det varit. Har liksom tre par trosor som inte är svarta. Och så blev jag väl less på det. Att öppna en låda var som att öppna en avgrund av svart tyg där det inte var lönt att vika för allt såg lika dant ut ändå och kändes likadant att ha på.

Så köpte jag lite färg. Röda byxor, blå denim, gula skjortor, en orange bikini.

Men jag tänkte att det inte var så mycket mer med det. Jag gick till jobbet som vanligt, hade min kamera över axeln som vanligt, drack öl som vanligt, låg framför Netflix och drack bubbelvatten som vanligt. Inte mycket ändrades med mig, men herregud vad mycket som ändrades i min omvärld.

Folk har undrat och frågat och stirrat och pillat och bearbetat. Har något hänt? Varför vill jag ha förändring? Vill jag bli någon annan? Vad var fel på livet jag levde innan? Kommer jag alltid vara så nu? Ska jag sluta med fler saker som är jag?

 

Inte mycket ändrades med mig, men herregud vad mycket som ändrades i min omvärld.

 

 

Alltså, jag har bara på mig en gul skjorta. Om det är revolution så orkar jag inte mer.

 

Det är jättekul. Hade aldrig trott att folk skulle bli så provocerade. Lika mycket de som bara klär sig i svart som de som inte gör det. Det är som om jag förrått mitt folk.

Alltså, jag har bara på mig en gul skjorta. Om det är revolution så orkar jag inte mer.

Som människor har vi ett sånt behov av att placera varandra i mallar, för att kunna förutse hur den personen kommer bete sig, för att inte behöva bli besvikna eller oroliga. Helt förståligt. Guilty as charged. När jag därför blivit utfrågad om varför jag inte håller mig inom den mall jag till viss del skapat, till viss del blivit given, har det för mig varit mest roande.

Jag vet inte varför men jag bryr mig inte direkt, rycker på axlarna åt det, fortsätter med min dag. För det första är det en så liten sak, att ha annorlunda färg på ens kläder, för det andra så har det inte gjort mig ledsen eller fått mig att tveka på mig själv. Å andra sidan så skriver jag en hel krönika om det.

För något som gör mig ledsen är att jag kan tänka mig att många gör tvärtom, försvarar sig eller helt enkelt går tillbaka till det som var eller det dom var innan. Speciellt om det handlar om saker mycket mer betydligare, stora eller läskigare än färg på kläder. Det är precis som att ju äldre vi blir så tillåter vi oss inte att gå utanför den lilla trädgård som är vår polerade självbild – vårt brand. För ja, jag säger brand, för med sociala medier så är det just var 90% av oss byggt upp, vill visa.

 

 

Efter en viss ålder, som nog blir yngre för varje Instagrampost som publiceras, så förväntas vi att ha en färdiggjuten bild av, om inte vem vi är, så i vilket fall vem vi vill vara. Helst ska det gå att sammanfattas i 140 karaktärer och med ett grid på 9 thumbnails som håller sig till en noga utvald färgpalett. Kanske att det stämmer för vissa att en bara veeeeeet att nu, nu är jag klar, nu vet jag vem jag är. Men jag tror säkert att en stor hög av oss är skitless på det vi byggt upp för omvärlden, vare sig du är 14, 42 eller 25. Och vad händer då?

Vi kallar det 40-årskris, tidig medelålderskris, identitetskris. Kris kris kris. Är inte det hur sorgligt som helst? Att om en 50-årig man vill byta klädstil eller om en 30-årig mamma vill viga sin fritid åt en sport hon aldrig provat, eller en 19-åring blir går med i kyrkan – då ska det definiera vilka dom är. Kanske skrattar vi lite, säger att de tappat det en smula.

Om du vill köpa porsche för dina sparpengar, byta ut hela din inredning till Hello Kitty, prova hångla med tjejer eller bli Taekwandoproffs som också väver sina egna kläder och bara äter våfflor – kör på det! Askul! Våga prova. Det kanske är helt din grej, kanske inte alls? Men du har du i vilket fall provat och kan stryka det från din lista över saker du undrat om de var kul. Vad spännande ändå.

Mycket av det vi gör och bär och säger och omger oss med utformar vår identitet, och det är inget fel med det. Det gäller nog bara att inte låta sig definieras av vad andra anser borde utgöra din identitet. Precis som att vissa är veganer medan andra bara äter vegansk mat osv. Om vi kritiserar så fort någon provar något nytt så hamnar vi i ett extremistiskt samhälle där vi bara tillåter varandra att antingen gå tillbaka till den vi var eller hålla så hårt fast i det vi vill bli att vi förblint försvarar det.

Ingens handlingar, intressen eller omgivning är statisk, och thank fuck för det. Tycker bara vi kan vara lite mer uppmuntrande eller i vilket fall förlåtande när någon vill prova något nytt, vare sig det går bra eller dåligt, för då kanske vi vågar också.

 

 

Vore intressant hur ni ser på det hela! Om ni varit med om något liknande eller tänkt ändra något men inte vågat. Bring on the comments, eller kritiken för den delen. Har säkert missat massor av vinklar.

 

Andra saker som känts:
Att vara avundsjuk på sina bästa vänner
Hur jag hanterar ångest
Det här med utbrändhet
Jag är OK med att inte vara ett geni
… och fler krönikor här

 

 

Och det er som är dying to know vad denna smashing outfit kommer ifrån:
jeans –Missguided
shirt – Zara
ankle boots – second hand, liknande här (adlink)

xxx
signature
8 Responses
  • Sandra
    19 . 05 . 2017

    JA!

    • Linn
      19 . 05 . 2017

      😀

  • Klara
    19 . 05 . 2017

    Spot on! Känner också ett sug efter färg och glada kläder nu, och jag har också “alltid” gått i svart. I och med att folk kommenterar förändringar så mycket, kan jag ofta (kanske mer förr ändå? Har blivit lite mer “fuck it” på sistone, haha) känna en press att jag måste fortsätta på samma spår som jag alltid har gjort: samma kläder samma humor samma inställning till det ena eller det andra. Så himla dåligt???

  • Ida
    19 . 05 . 2017

    Alla måste nog någon gång gått igenom nån slags förändring av nåt slag? Mest för mig kanske va i tonåren då jag bytte ut barnkläderna min mor valde åt mig till svarta thighta jeans, bandtröjor och mycket svart kajal runt ögon, vågade tom färga håret svart. Tycket då som 14-åring att detta var mitt “sanna jag”, mamma klagade, jag skrek att “hon känner inte mig” (typisk tonåring). Men den förändringen, både till “emo-stilen” och från den kändes väldigt naturlig och jag tänkte aldrig på hur det gick till riktigt. Men sen dess har jag ofta tänkt på hur jag vill ändra mig själv, byta klädstil, personlighet, våga var lite coolare, våga ha mer snygga kläder (kjol på en vardag, varför inte? vågat för mig). Tänker ändå ofta på vad andra ska tycka, kommer de tycka att jag blivit annorlunda? att det “inte är jag”? Borde tänka mindre på vad andra kommer tycka…
    Du skriver alltid så bra och dina ord är lätta att ta till sig! Tack för allt! Älskar din blogg!<3

  • Ellen
    20 . 05 . 2017

    jag har upplevt något liknande och kan än idag inte riktigt sätta ord på det.

    jag var naturligt väldigt blond, hade stort självlockigt hår, var allmänt kort och liten i kroppen, klädde mig i fina klänningar och bar röda läppar. jag gick i gymnasiet och försökte leva livet. en dag i skolan skulle jag intervjua en lärare inför en dokumentärfilm jag skulle göra, denna lärare blev helt till sig, började staka på ord och avbröt tillslut med “dina läppar, de är så röda, jag kan inte koncentrera mig” och fnissade sig sen igenom hela intervjun. till slut bara tröttnade jag. tröttnade på att folk klappade mig på huvudet, såg mig som *gullig och söt* och liksom daltade med mig på grund av mitt utseende. grejen här är nog kanske mest att jag alltid haft en väldigt stark personlighet, är rätt hård i mitt sätt och har aldrig varit speciellt rädd för diskussion eller konflikt. det krockade med *den gulliga och söta* bilden av mig, om folk kommenterade gav jag svar osv. så jag klippte av mig håret, färgade det mörkbrunt (sedan intensivt rött) och vek undan mina klänningar. allt för att bryta.

    jag tröttnade helt enkelt på att vara andras gulliga lilla docka. jag älskade mina klänningar och att få måla läpparna klarröda, men jag orkade inte en enda dag till som någons lilla accessoar. det låter kanske hårt nu när jag läser igenom detta, kanske till och med lite tragiskt, men fasen alltså.. efter att jag gjort det där brytet kunde jag så småningom plocka tillbaka både de röda läpparna och mina klänningar, men då tack och lov utan att vara *den gulliga och söta*. det var precis som att kombinationen petite + blond + lockhårig + fina kläder var alldeles för mycket och jag därför blev tagen på mindre allvar. jag hatade den där klappa på huvudet-attityden jag möttes av, och den slapp jag sen.

    är det inte konstigt ändå, hur reaktionerna kan vara så himla starka?

  • Linnea
    20 . 05 . 2017

    När jag klippte av håret för några år sedan så var jag med om samma sak. Det var som att folk delade in sig i två läger: de som ÄLSKADE det och de som på riktigt verkade ledsna över att mitt långa vackra hår var borta. För mig själv var det väldigt antiklimatiskt att klippa det, och jag fick vara den som sa till folk att “lugn nu, det är bara hår och det växer ut igen.” Ganska sjukt ändå…

  • MD
    21 . 05 . 2017

    Mmmmmm ja så bra skrivet! Skrattade högt åt det där med “om det är revolution så orkar jag inte mer” 💖💖 jag har börjat dejta en tjej efter en lång karriär av att bara hågla med massa konstiga killar på stökiga klubbar å vissa har verkligen börjat vara sådär “vad e detta för fas du har gått in i hur mår du?” Man ba: om du såg längre än att nåt har förändrats ser man ju att jag mår 100 ggr bättre nu, kär å glad, än på nån bakfull ångestfylld walk of game hem från nån jag ej kan namnet på. Tack för dina ord!

    • Linn
      22 . 05 . 2017

      ahhh vad najs att du gillar min text! håller helt med, astrist när en inte kan se bortom förändringen till vad som faktiskt blivit konsekvensen av den. hejja dig!

What do you think?

Your email address will not be published. Required fields are marked *