dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

Woo-stuh-sher

En stor anledning till att jag tog min paus från allting internet i höstas var för att jag kände att jag i princip gick miste om livet, min ungdom, allt som händer utanför fönstret. Istället gick massor av min tid till att skapa saker för appen jag jobbar för, för mitt eget företag och för alla mina kanaler. Och sånt är också kul. Men livet är roligare. Och content är bara kul att skapa om det utgår från riktiga livet. Formler och tags och trender är en bra grund att stå på och ett bra sätt att växa snabbt, men jag vill skapa sånt som är jag och let’s be real here – jag är värdelös på att låtsas vara någon annan så att…

Istället vill jag kunna se på den här platsen som om det vore min klippbok, ett album som kapslar in det som är jag 2018. Sånt jag är med om, sånt jag funderar på, saker som gör mig förbannad, saker jag vill. Det ska vara mer liv och mindre polerad yta och mindre snabbkomsumerade inlägg. Det syns så tydligt, tycker jag, när någon slängt ihop ett inlägg “för att publicera två om dagen”. Mycket det här är för er. Slit och släng och något de flesta scrollar bort. Och så stressigt för den som behöver producera det.

Jag tänker att det finns en anledning till att författare debuterar så sent. Såklart för att det tar ÅR att lära sig att skriva bra. Men också – vi måste ut och uppleva saker, göra bort oss och missa poängen helt flera gånger om innan vi kan luta oss tillbaka och sätta fingret på vad som egentligen hände. Vi måste ha något att berätta.

Så förra helgen var det precis det jag gjorde – jag drog ut för att live a little. I Worcester närmare bestämt.

 

 

För ungefär femtontusen sekel sedan, när jag och Daniel vaknade upp i samma säng för allra första gången. Då drog jag på mig mina skinnbyxor och stal en tops från badrumsskåpet för att städa upp det värsta av lördagsmaskaran. En våning ned dånade the Smiths ur högtalarna och ut över det vackraste vardagsrummet jag sett i London, och där i en röra av oljefärger, halvfärdiga canvaser och penslar i olika tjocklekar träffade jag Alex för första gången.

Alex och Veronique hade dejtat i några år vid det här laget och sen ett år tillbaka var de alla tre flatmates i ett fyra våningars town house på Spitalfield’s Market. Jag skröt om det redan då. Hur jag vaknade upp i ett slott som säkert var värt flera miljoner pund (och om det inte var sant då är det garanterat sant idag) när jag själv delade säng med min vän i en håla full med kackerlackor.

En fördel med att bli äldre är verkligen att ens vänner blir bara bättre på att anordna festligheter. Och det bästa de senaste åren är att många slår på stort när de fyller 30. Jag hoppas att det säger mycket om att vi går in i en tid av storslagna arrangemang än att det här är sista smällen. Nu var det just Alex 30-års fest och vi var 30 stycken som begav oss mot Worcester i Worcestershire (äh men alltså I know…). En liten by utanför Birmingham där Alex växte upp som han påpekat åtaliga gånger så uttalas det (fullständigt orimligtvis) Woo-stuh och Woo-stuh-sher.

 

 

Allt var så engelskt överallt hela tiden under hela helgen. Efter en roadtrip med Seb och Gin från London checkade Daniel och jag in på ett rum på den mest brittiska B&B. Tänk tweedsoffa, heltäckningsmatta, den där otroligt dämpade nyansen av beige-grön på exakt allt och detaljerade tapeter med landsbygdsmotiv. Det första jag gjorde när vi kom in var att sträcka armarna rätt ut och snurra runt i cirklar. “Daniel, the room is freaking massive. I can spin around without touching a single thing!”. Storstadskids much?

 

 

Kvällarna var mörkare än jag minns att de någonsin varit. Landsvägarna blötbruna med nakna häckar men utan någon belysning. Och så ljuden – absolut ingenting. Om det inte varit för att jag delat säng med Daniel hade jag nog trott att jag tappat hörseln. Vi fyllde dom med stökiga middagar med farbröder och barndomsvänner utmed ett långbord. Det kändes mer som ett av husborden i Harry Potter där maten aldrig tar slut och ingen inte pratar i mun på varandra.

Finaste var ändå att se Alex bredvid sin mamma när vi var på Afternoon Tea i deras 1600-talshus. När en bor i en stad som London, som så få jag umgås med faktiskt är ifrån, så är det sällan man får lära känna sina bästa vänners familjer. Varenda gång det äntligen händer så är det som att få ett till kapitel om den personen, för hur lite vi vill att våra familjer säger om oss så gör det massor det i mina ögon. Vare sig man är kopior eller motsatser. I det här fallet var Alex och hans mamma kopior, och helt plötsligt föll så mycket på plats.

 

 

Han lyckades få oss stadsråttor att bestiga ett mindre berg, i faux fur och dr martens, but still. Kan ni förstå att vi var så högt upp att vi var INNE I ETT MOLN? På riktigt. Daniel och jag firade med att hångla. Sen gick vi ned igen och då var det klart igen. Jag var stolt och sugen på en öl.

 

 

Säga vad man vill om England, men hur mysiga är inte pubarna ändå? Speciellt efter en regnruskig dag utomhus. Här med Daniel och Gin.

 

 

 

Alex, som är den mest brittiska person jag vet, hade bokat in exakt allt av de mest brittiska aktiviteterna för oss under helgen. Söndagen var den jag varit nervös över, för då skulle vi och skjuta lerduvor. Tidigt på morgonen samlades vi på ett av alla blöta fält för en kopp te, 50 kulor(?) och en snabblektion i skjutvapen.

 

 

 

Det visade sig att efter att jag fått hjärtklappning av ljudet och ångrat att jag sagt ja, så var jag otrolig på att skjuta flygande lerobjekt på grå himmel. Kan bero på att jag kan vara den mest tävlingsinriktade jag känner. Vägrar förlora.

Så drack vi champagne, åt chips och trekantsmackor i en dunge.

 

 

Jag kan knappt tänka mig något mer annorlunda än mina vanliga helger. Landsbygden suger musten ur en och ändå har jag aldrig känt mig så utvilad. Men jag var glad att komma in till stöket som är London, fast ännu gladare att jag spenderat helgen utan att kolla på en datorskärm alls.

Hoppas ni gillade det här inlägget, även om det var lite längre och kanske inte lika det här hände och då gjorde jag det. En blanding, en mix, helt enkelt. Är mest glad att jag orkar bära med mig digitalkameran ibland ändå.

 

firmafest för One Way Ticket

Posted on

Ni vet väll att jag har en podd? One Way Ticket heter den och jag och min baby Frida snackar om allt dumt och kul det innebär att flytta och bo utomlands.

I helgen var det firmafest här i London och Frida flög över så vi kunde härja runt både på pubar och i excel-dokument för att planera året. Det var så jäkla regnigt och så jäkla awesome. Älskar oss.

 

 

Den här tog jag på Frida med min point-and-shoot kamera jag börjat bära med mig istället för en digital. Här försöker vi hitta Golborne Road i Notting Hill och hela världen var freaking gyllene. Vi gick fram och tillbaka på förbannat kalla gator, bad folk ta kort på oss, drack vin på en italiensk restaurang med romantisk stämning delux och sen gick betonghårt in för att upptäcka olika typer av gindrinkar i västra London.

 

 

 

Kan inte komma över hur gulligt det är att Daniel och Frida är så bra vänner. Trodde att ingen skrattar så mycket åt Daniels skämt som jag – but little did I know, för japp, där har vi Frida. I ett virrvarr av godispåsar och intorkade nudelskålar vaknade vi upp på mornarna. Frida på madrassen på mitt golv där hon gärna kan stanna för resten av året.

 

 

 

Den här gullungen har jag alltså känt i hela mitt liv. And look at us now. Det har inte varit något långsamt *chill* när vi hängt direkt, utan från sju års ålder producerades det tidningar, koncerter, kriminaldraman, noveller – todo. All inspo och driv kommer på en gång när vi är i samma rum. Känns som en ganska naturlig övergång att starta något slags imperie efter att ha jobbat ihop ett halvt liv nu då. We shall see.

 

 

Frida filmade skiten också, eller jag filmade åt henne när jag var full. Bananas och beautiful.

 

Hörs i podden baby. <3

Darling 2018

Posted on

 

Hej alla halvgalna, gulliga, smarta personer. Hoppas att ni haft en smashing start på 2018, att januari varit lättare än ni trott och att mensvärken varit snällare än vanligt. Det har gått två hela månader sedan mitt sista inlägg – madness – och ändå har varenda kommentar som trillat in här bara varit vänlig. Först måste jag bara säga tack för det. Tack för alla råd och all pepp ni gett och tack för att flera av er tagit över lite den roll jag haft här inne och berättat om vad som händer i era liv. Fasiken, ni är en bra bunt ni.

2017 var ett år som går att sammanfatta som utmattande. (Gud, hör ni hur långt ifrån tonåren jag kommit eller?) Det tärde mycket på mig och efter sommaren orkade jag inte längre. Egentligen var det nog 2016, 2015, 2014 och säkert några fler av åren innan som tog hårt. Och så blev 2017 året då jag karatekickade igen dörren och ba STAHP I LAGENS NAMN. Jag kände mig som en tom himla shampooflaska som ba pyste ur luft. Puuhhft, pufffthhh, puhhf. Så. Jag hade säkert kunnat stå och klutta ut små droppar ett bra tag till men det blev stopp. För det fanns inte ens en gnutta liten bit jag ville ge mer. No can do. Och så sa jag nej. Eller egentligen sa jag ingenting, jag bar ghostade allt som hade med internet att göra.

Förlåt för det.

Men också, heja oss som gör som vi vill, gör sånt vi mår bra av.

Jag har inte riktigt bestämt vad den här platsen ska få vara 2018. Men efter att ha ändå gått och tänkt på och ofta saknat att sitta om kvällen och knappa på tangenter och redigera foton och skapa små små berättelser om vad som händer i min omvärld – ja, då har jag bestämt att den ska få fortsätta finnas i allra högsta grad. Den här dotcom-eran inte är slut! Jag har så mycket dumt att säga och roligt att berätta innan jag är redo att helt försvinna från radarn. Men jag har vuxit och mognat (hej världen) och därför har jag vuxit ur saker jag skrivit också. Mer om det i ett annat inlägg dock.

För att det inte ska gå två månader till nästa så avrundar jag här och säger åt er att kika in senare i veckan. För japp, minst ett inlägg i veckan kommer det bli framöver. I nästa ska vi kika på hur jag gjort och vad jag gjort när kameran varit avstängd och internet bortkopplat. När jag varit bara Linn. Eller vafan vadå bara – hon är rätt najs, den bruden. Och London likaså.

 

Vi avslutar med en bild på en solnedång över tegelhusen i London Bridge, för sånna har jag prickat av en hel del av. Och freaking Prince, såklart. Nu jäklar.