dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

shep’s place

 

Hittills känner jag att det för tusan bara finns fördelar med att bli äldre. Min garderob leder inte av en personlighetsstörning flera gånger per år, jag har glömt bort att jag har celluliter, maten jag lagar har nått en ny nivå, jag säger ifrån och väljer bort och står upp för mig själv mer än jag inte gör det, käkbenen utmärker sig något otroligt och mina vänner och jag har råd att gå utanför huset utan att bryta mot några lagar.

Igår var ett annat typexempel varför livet är kul ju äldre man blir. Min vän Annie’s man Shep har öppnat en egen bar på Kingsland Road i Haggerston här i Hackney. Den heter Shep’s och är kanske min nya favvobar pgs ostron, koreansk mat, sultry inredning och gammal blues och rock i högtalarna. Tänk snäckformade soffor i koboltblå plysch, Nina Simone varvat med the Clash och fjorton olika hörn att hemlighetsfullt hångla i. Tänk va, att den äger min vän. Mindre kan en ju vara stolt över.

 

 

Kommer hänga här många kvällar framöver. Ni hittar mig och mitt alterego på en av barstolarna sippandes soju framför sju tomma ostronskal.

 

Shep’s Place
392 Kingsland Road
London
E8 4AA

Edit: Det finns visst en nackdel med att bli äldre. Det går inte att dricka vin till maten utan att bli bakis dagen efter. 😐

 

 

Om du vill ha fler tips på ställen jag gillar:
My favourite spots in London

 

cab drive vid rivieran & galatankar pga GREAT NEWS

Posted on

 

Förra måndagen åt jag glass på Engelska kusten som om mitt liv var en enda nedcabbad biltur på rivieran.

Hur mår ni? Jag hoppas att du som läser sitter och är sådär provocerande höstmysig i en tjockstickad tröja size Hagrid och sippar chaite med tända ljus och har kantareller redo för middagen och löneförhöjning på ingång och att alla dina fiender har skickat långa meddelanden om hur fel de var och förlåt.

Så har inte jag det.

Det är tisdag på kontoret och någon har höjt ACn på nivån att mina knogar stelnar. Fliken i högra hörnet på skärmen blinkar i blått. Det är Frida som skickar screenshots på tur&retur till Los Angeles i påsk. Hon tycker vi ska åka dit och vara boho chic i en vecka. Skriva dricka rödvin låta livet ta oss med storm. Det sista hittade jag på men jag tror att hon håller mig. Tänker att vi kan sitta på terrassen i långa klänningar här eller här eller här som groupiedrottningen Pamela des Barres på 70-talet. Erkänn att vi passat så bra där? Och säkert hatat det lika mycket efter elva dagar.

 

 

Förutom att fått dubbla gratisuppsättningar på kläder jag beställt har det hänt andra mirakel. Ni har nämligen röstat fram mig till i Stora Influencerprisets nominering för Årets samarbete! Det jag gjorde med Smilemakers om du minns? Tack alla som röstade och fick juryn att få upp ögonen för den här platsen. ♡♡♡ Tänk va, om jag skulle vinna pris för att skriva om sexleksaker och kvinnlig onani?

Den 13de Oktober är det gala i Stockholm hehe och juryn ska berätta vilka brudar som vunnit. En galarookie som jag har så många frågor: Är jag bjuden? Vad klassas som too revealing när det kommer till galastass i Sverige? Är det möjligt att läsa upp ett tacktal även om man inte vinner?

Hur som helst – 43500609 points to Ravenclaw!
(jaaaa, jag vet att bara arroganta människor sätter sig själva i Ravenclaw, so sue me)

 

en dag vid havet

Posted on

 

Vi småspringer bråkandes nedför ett morgondisigt Chatsworth Road. Vi är sena och Daniel tycker att det är mitt fel och jag tycker Daniel inte kan läsa kartor. Vi har båda helt rätt, fast vad vore vi om vi erkände det högt?

Idag är måndag och hela Storbrittanien är ledig och vi ska ut till havet.

Väl vid busshållplatsen är min lugg svettig och det visare sig vara elva minuter kvar till nästa avgång. Utan ett ord vänder jag och går in på det lilla cafét på andra sidan vägen och köper två americanos, en svart och en med mjölk.

Here. Jag räcker Daniel den med mjölk och lutar huvudet mot hans axel. But I’m still a bit angry with you.

Olivia och Jared möter oss vid stationen. 35 minuter senare sitter vi inklämda bland kanske varenda barnfamilj i London. Alla vill känna saltstänk och låtsas leva liv som inte är så inrutade, förutsägbara. Och därför gör alla exakt samma sak en ledig måndag som lovar 24 grader och inga moln.

 

 

Klipporna är lika vita som våra t-shirts och sträcker sig från Dover och runt halva den sydöstra kustlinjen. De spelar birollen i otaliga filmer om England. Dunkirk bl.a.

Jag och Daniels som trott att vi åkt på en citybreak vid havet inser att vårt sällskap packat både badkläder och picnicfiltar och kortlek.

Är det så mycket storstadsmänniskor vi blivit nu? Att när en blir medbjuden på a day by the seaside automatiskt packar kamera men glömmer bort att det vattnet som fastar på bild även går att röra. Let’s pretend att det inte var nära att jag tog mina nya heels istället för mina converse. Let’s also pretend att anledningen för att jag inte tog mina heels inte var av endast estetiska skäl.

 

 

En taxi 35min bort till en folktom strand kostar £4.80 och som de äkta storstadsbor vi tydligen är skrattar vi till när vi ska betala. Inte konstigt att landsbygden gror ett hat, vi spär tydligen på den allt vi kan.

På toppen av en klippa dukar Olivia upp all mat vi köpt medan Jared spelar den nya Taylor Swift-låten. Jag går fram till stängslet som hindrar folket från att falla. Blått blått blått blått. Överallt suddigt indigo. Vinden trasslar mitt hår och jag får sand i mina converse, kameralins, nagelband. Alla jordgubbar jag stoppar i munnen krasar av sandkorn. Medan Jared och Olivia går ned och badar ligger Daniel och jag och blundar med hjässan i sanden. Jared tar kort på oss och det blir ett sånt foto som alla föräldrar har inramat på sig själva från förr i tiden. På semestern där allt var lyckligt och gud vad vi inte hade en aning om vad komma skulle och tänk om en fick se ut sådär igen.

Klockan 21 sitter vi på tåget tillbaka till London. Utanför är solen frånvarande. Daniel har bränt nacken och jag tungan på en glasskioskkaffe. I lungorna har vi någon mild kemisk substans som får 200 strandbesökare att besöka sjukhuset. Ett moln som drog in över de kalkvita klipporna och som tidningarna kommer porträtterar som ett anfall från Frankrike men som ingen egentligen vet vad det kom ifrån.

Framme i London beställer vi en taxi som kör oss hem på 15 minuter. Den kostar £9.80, för hur annars ska man veta att man är tillbaka i huvudstaden.

 

 

Most commented posts
THIS IS WHAT’S HAPPENING

photo by lovisa An apology for my absence. Not ...

HELLO WORLD
04 . 03 . 2015

During whatever time, so many new people ...

att vara avundsjuk på sina bästa vänner

  En text om att bli avundsjuk på dom ...

what the hell is happening
03 . 08 . 2016

me outside Tate Modern, my favourite museum ...