dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

homecoming, storms & news news news

Posted on

Your girl på tunnelbanan tillbaka till London town! Efter 15 timmars flygning och med en grilled cheese i handed. Herregud vad fräsch, I know.

 

Hur mår ni? Håller ni ut i senvintern? Det är onsdag och lite mer än en vecka sedan Daniel och jag kom hem från Vietnam. Fasiken, det landet tog mig helt med storm. På flera olika sätt. Och i några inlägg framöver ska jag berätta allt om varför och vad vi hade för oss. Men vi lämnar det nu för jag kräver att den storyn berättat med matchande foton tagna med min nya analoga kamera.

Jag reste föresten bara med den och fyllde fyra rullar 35mm film. Att resa bara med en analog kamera är att resa på ett annat sätt. I vilket fall för någon med en besatthet att dokumentera. Även det ska jag dela med mig av i ett annat inlägg för – oh boy, have I got loads to say about that. Något jag kan avslöja är att jag inte kan bärga mig att visa fotona för er.

Men nu då, i detta inlägg? Inte bara ska jag sukta om vad som ska droppas i framtiden. Nä, jag tycker vi kör en liten run down av virvelvinden som var min första vecka tillbaka och helt otroliga fucking news!

 

 

Om du följer en endaste person på internet som bor i Storbrittanien så kan du inte ha undgått att the beast from the east drog in över denna ö förra veckan. Det var kaos. Inga tåg gick, mitt kontor hade 30% av arbetsstyrkan inne och vår chef sa att om det fortsätter såhär kaosigt – ja då får alla gå hem och min flatmate fick ledigt hela veckan(!) från jobbet. Mind you – vi snackar alltså dessa otroliga tre-fyra cm snö som ni ser på bilden ovan.

 

 

De här fotona tog jag på vägen hem när jag jag blev hemskickad pga snökaos. Gotta love UK.

 

 

Såg ut såhär. Förkyld, stressad, rödfrusen med typisk mössrufs och uppklädd. Älskar att klä upp mig varenda dag. Ju mer skit jag mår, desto snyggare klär jag mig.

Veckan tillbaka hade jag en hög jobb att ta upp. Och dessutom fick jag reda på att på tisdagen – dagen efter att jag kom tillbaka – skulle jag få min första egna anställda! Alltså en person som jag ska vara mentor åt, lägga upp en arbetsplan och mål till som ska hjälpa mig åstadkomma underverk på jobbet. Är så glad. Hade alltså intervjuat henne för en annan position innan jag drog men visste inte om hon tackat ja till positionen vi istället erbjud. Så nu är hon här! Väldigt spännande och svårt att vara manager. Hoppas verkligen att hon kommer tycka det är kul.

Och så till the biggest news ever. Jo, det är så att även om jag varit m.i.a. på sociala medier så har jag haft fullt upp varenda kväll. Daniel och jag har nämligen *drumroll* made a baby! Skoja. Vi har letat lägenhet! En att flytta in i bara vi, utan flatmates – bara bara bara han och jag.

Och i lördags mellan en hörnlägenhet som på riktigt hade en död mus på golvet och en tvåa där sovrumsdörren inte gick att stänga pga sängen tog upp exakt hela rummet. Ja mellan sånna upplevelser så står Daniel och jag utanför en liten trappavsats och hånglar när den fyrtionde mäklaren vi träffats anländer tjugo minuter för tidigt. Måste vara ett bra sign tänker jag. Vi klättrar upp till andra våningen och stiger alltså in i en liten lya där jag på riktigt squeals när jag kommer in. We need to live here, Daniel, viskar jag genast. Och så plötsligt sitter vi på en tvåa med fönster ut mot parken. Som bara är vår och ingen annan. Åtminstone snart, så håll tummarna. För referenser håller på att gås igenom och sen så, SEN så är den vår. Perfekt tills att snön smält bort, för krokusar sticker upp ur jorden nu. Kanske att våren är här?

 

a saigon postcard

Posted on

Just i denna sekund sitter jag i lobbyn på vårt hostel i Hanoi och dricker det sötaste kaffet jag någonsin smakat. Det är så de gillar det här, med kondenserad mjölk och hälften socker. Det är inte direkt så jag gillar det men what to do för det är en experience, right? Samma sak med hostel med organiserade pub crawls och ”roliga t-shirts”. Men det är en upplevelse också som tack och lov bara varade två nätter.

Jag är alltså i Vietnam med Daniel och hans tvillingbror Nicolas för att hälsa på deras syster Claire som bor i Saigon. Två veckor är vi här i trettio graders hetta. Smoggen gör att det ser ut att vara solnedgång konstant. Bilderna ovan är utsikten från Claires sovrum i Saigon. Det är så jäkla vackert. Maten är helt otrolig. Och huden och kläder och mobilskärmar är alltid kladdiga.

Nu är wi-fi slut. Vi ska iväg och bo på en båt i Ha Long Bay. Det är del av UNESCOs världsnaturarv och även där King Kong spelades in. Jag har signat upp mig för 6am Tai Chi och en vietnamesisk cooking class, för tanten i mig som vi alla älskar, you know. Ska tvinga tvillingarna att joina mig på allt. Hörs snart.

a bloody book club (& en förjäkla bra bok jag läst)

Posted on

Tydligen blir ju 2018 året då jag strävar efter att *live a little*. För mig betyder det mindre digitalt, mer spontanitet och mer långsamt. Meagan, min stjärna i livet och även kollega, gav mig ett exemplariskt tillfälle för detta när hon vid årsskiftet bjöd in mig till en bokklubb hon skulle starta. Jag är i princip en sån som tackar nej till allt som händer på vardagar. Då har jag en permanent dejt med min soffa, någon såsig middag och så Daniel. I den ordningen. Det blir så när jag sällan är hemma innan sju, sällan ätit innan halv nio. Men här var jag den första i whatsappgruppen som ba YES TAKE ME I’LL PRINT US T-SHIRTS & BRING CHEESE. Ja, att spela svår har aldrig varit min starka sida.

 

 

I onsdags var vår första träff. Det var nervös stämning pga kände inte alla men visste att flera liksom pluggat himla litteraturvetenskap och jag kan knappt engelska i jämförelse och har aldrig varit i bokklubb. Och det här med bokklubbar – är det inte lite pretto? Lite typiskt kulturelit att sitta med vida byxor och analysera meningsuppbyggnader i klassperspektiv svingandes en halvdyr malbec? Är jag en sån nu. Egentligen hann jag inte tänka så mycket för läste ut min bok på trappsteget utanför medan jag väntade på att Meagan skulle öppna porten. Och utan pretton i umgängeskretsen är det som tur är svårt att hålla uppe en prettostämning.

Och Engelskan gick bra förutom när jag skulle beskriva en ytlig orgasm och inte var säker på var klitta hette på engelska – is it called the clit? Meagan va så jäkla cute och ba since I’m the one who forced you all to be here tonight I feel nervous as fuck that you’ll hate it so please get drunk on wine so you’ll forget. Och så hade hon inte bara förberett frågor om boken utan också lagat en vegetarisk version av Sloppy Joes, eftersom att alla utom jag var nordamerikaner och de älskar tydligen det. Skulle kunna beskrivas som köttfärssås i hamburgarbröd – dvs asgott.

Och håll i er, men nu blir det cheesy men det är något med att sitta en ruskig februarinatt med minusgrader utomhus och tända ljus och comfort food framför sig, uppkrupen i en väns soffa med ett glas vin i handen och den andra instoppad mellan boksidor för att läsa upp ett oviktigt stycke. Alltså agh, prettotanten i mig ba frodas och lever och all is well – du är välkommen.

När jag tog bussen hem vid elva var jag så besviken på att det redan var slut.

 

Och även om jag är långt ifrån att uppfinna hjulet här så måste jag verkligen säga att bokklubbar har något. Visst – vi kan inte utesluta att det är för att jag börjar bli äldre, men också nej. Det känns som att det är något i tiden, att fasiken vad less världen är på att scrolla, på att passivt låta ännu en säsong rulla förbi på Netflix utan att en ens kommer ihåg vad huvudkaraktären heter. (Side note, men alltså det här händer mig hela tiden. Och då har jag hängt fler timmar med dom karaktärerna de senaste veckorna, än mina himla kompisar?! Vad är det?) Jag vet inte, men det känns i luften. Att folk picklar gurkor, går keramikkurser, blir hobbybotaniker med sina lägenhetsdjunglar.

Det kan också ha att göra med att vi läste Touch av Courtney MaumEn roman som handlar om en trend forecaster som jobbar med ett stort tech företag för att förutspå framtida produkter och tjänster. Sloane är närmare 40 och har blivit en ikon för kvinnor som väljer karriär före familj och har gett ut rapporter med titlar som Having kids is eco terrorism. Sättet hon granskar världen på är fängslande och stannade verkligen med mig. Den fick mig att reflektera och känna in min miljö på ett så otroligt nyttigt och obehagligt sätt – jag älskade det! Och herregud vilka himla diskussioner vi hade. Om framtiden, om att bli förälder, om att ha föräldrar, om sociala medier, om närhet. Vill att varje person i hela hela hela världen läser denna på en gång. Se bara till att ta dig igenom de första 50 sidorna som är lite sega.

Vi väljer böcker efter rekommendationerna från Bellatrist Book ClubHar ni hört om den? Jag hade inte men alltså wow. Det är ett initiativ startat av Emma Roberts och Karah Preiss som lyfter otroliga böcker (från massa nyutgivna kvinnliga författare) och alla alla alla verkar så bra. In och titta om du är okej med att läsa på engelska!

Och glöm inte – embrace your inner tant. Tydligen bästa sättet att leva lite mer. Om sju timmar sitter jag på ett plan till Vietnam. Det ni!