dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

mitten av november och allt är möjligt

Posted on

  

Såhär chill såg jag ut på en promenad på Franska landsbygden förra veckan. Känner att jag måste fortsätta anamma denna hippiestil.

Woah, vilken vecka det varit! Har haft helt fullt upp på jobbet och det personliga planet. Insåg idag att min lillasyster fyller år och kan inte förstå att det är mitten av November. Insåg även att det betyder att jag fyller år nästa lördag. Jaha? Inte har jag planerat något inför det inte. Vanligtvis har jag fest eller på något sätt smäller på stort.

 

Tidigare har jag firat såhär:
2016 var det storm i London och jag hade hemmafest där jag bjöd alla jag kände
2015 bokade jag upp en halv pub i Hackney och fick se mina vänner slira runt till Justin Bieber
2014 fixade Daniel en överraskningsfest till mig

 

I år har jag ingen aning men något blir det väll. Om det är något en ska fira är det väl ändå att bli äldre! Gillade aldrig att fylla år när jag var yngre. Tyckte att det var jobbigt att ta så mycket uppmärksamhet, var orolig att folk skulle ha tråkigt, att mina föräldrar inte skulle ha råd eller att jag skulle tvinga folk att komma fast de inte ville. Otroligt dumt. Nu älskar jag att vara center of attention och tycker överlag att folk själv får ansvara för att ha kul. Plus att jag inte skulle vara vän med någon som skulle döma en för hur man firar sin födelsedag haha. Återkommer med vad det blir för firning, men alla som gillar mig kan ju börja förbereda sig på att kirra presenter!

Nu måste jag springa. Det är fredag och jag sitter på ett dåligt Pret (ett fik) med min dator. Ska iväg till ett fancy hotell och dricka drinkar med några vänner och en mamma. Helg! Fredagskväll! Allt är möjligt och det finns tusen miljoner saker att upptäcka. Hoppas ni får ta del av de absolut finaste, det tycker jag fan vi alla är värd i mitten av November.

 

 

 

tusen liv i samma stad

Posted on

Novembertisdag i London och det är nästan minusgrader ute. Jag sitter på mitt kontor och byrån vi delar plats med spelar jättejättedåliga covers på poplåtar som redan är tveksamma till att börja med. Har ännu inte tillgång till deras Sonos-högtalare, men planerar verkligen att bryta mig in där när de gått hem så jag kan köa lite bra låtar. Bredvid mig har jag min andra kopp te, som jag önskar var kaffe, men bryggkaffet vi har är så vattnigt att det inte går att dricka. Typiskt England. Halva vårt kontor är täckt av fönster som ser rätt ut över en tegeltäckt skyline. Där jag sitter (såg självklart till att få plats där jag är vänd mot utsikten) så ser jag the Shard, the Gherkin och the Walkie-Talkie Building, plus hundratals anonyma tegelhus. Jag har typ ett litet moment. Med utsikt över sin stad såhär kan en ju inte hjälpa att få lite perspektiv, i dubbel bemärkelse.

Jag har nämnt det flera gånger de senaste veckorna, men London börjar kännas bättre för mig igen. Det är snart sju år sedan jag flyttade hit och de senaste nio månaderna har varit rätt tunga. De första tre åren hade jag noll hemlängtan, alltså ingenting. Tvivlade inte en sekund på att bo här istället för i Sverige, eller någon annanstans för den delen. London var livets stad och allt låg för mina fötter. Författaren Samuel L Johnson sa “When a man is tired of London, he is tired of life.” och det används både i läge och oläge här i stan, men definitivt frekvent. Och visst, vad du än vill göra – på gott och ont – finns tillgängligt i princip när du vill. Herregud, jag har bott här i sex och ett halvt år och har fortfarande bara sett en bråkdel. Men också suck. Och nej! Ibland går man bara igenom en fett jobbig tid i livet, där nästan inget känns kul, speciellt inte London. Ibland är man en sårbar liten klutt som också måste få vara bara bara det.

“When a man is tired of London, he is tired of life.”
– Samuel L Johnson

Det senaste året har jag känt mig både vilsen och ledsen och främmande i London. Staden har inte känts kul eller trygg, och jag har verkligen tyckt att motgångar har känts bra mycket tyngre än förr. När jag flyttade hit kunde jag se på mig själv nästan utifrån, där jobbiga eller sjuka saker istället blev komiska, nästan overkliga. Men efter sex år är de inte bara en tokig story. Att man delar hus med hur många som helst, att det blåser isvindar fast fönstret är stängt, att det är mögel i duschen fast huset bygdes 2014 eller att ens chef bjuder ut vår första manliga praktikant på lunch fast att hen aldrig bjudit ut någon av de kvinnliga praktikanterna eller vi kvinnliga heltidsanställda. Efter sex år i en stad är det mycket som fortfarande är ett äventyr såklart, men det mesta är min vardag, mitt liv.

Kanske har London bara visat sig från sin rätta sida, kanske att det är svallvågorna efter Brexit eller kanske har jag blivit just det – trött på livet. Egentligen tror jag inte att det är något av det. Egentligen tror jag att alla som byter stad någon gång hamnar i ett sånt här vakum. Kanske bara att alla som vill göra eller bli saker i livet hamnar här, där det känner som att man är mitt emellan.

För min del har London tagit minst lika många skepnader som jag spenderat år här. På vår sexårsdag (min och Londons alltså) skrev jag ett inlägg om det, om alla mina olika liv här. Från att spendera fyra nätter i veckan på barer till att knappt gå ut alls, från att inte bry sig om sitt jobb till att plugga heltid till att börja min karriär, från att leva i kompiskollektiv till att dela säng med en man jag dejtat i fem år nu.

Under 2017 har jag jobbat med otroliga saker, och säkert för många saker. När jag inte jobbat har jag lagat mat, införskaffat tolv plantor att älska, tänkt rätt mycket, och lagt tid på de personerna som gjort mig absolut gladast. Mest Daniel såklart. Hade du berättat detta för mig 2011 när jag precis landat i London och delade våningssäng på ett mögligt hostel med min bästa vän, då hade jag nog låtsas kräkas lite (nej, jag har aldrig sagt att jag varit mogen), eller skrattandes skakat på huvudet. Inte mig, jag ska ju röja runt för resten av livet, eller åtminstone tills jag fyller 30.

Det är nog där det varit svårt det senaste året. Hur jag spenderat mina dagar, kvällar, helger inte passat in ens lite på varför jag åkte hit eller varför jag stannat. För alla de grejerna kan du göra i Kärrtorp likagärna som i Grekland eller Gnesta?

Nu råkar det vara så att jag är i London, och att många av mina bästa personer också råkar vara här, och det är precis som att jag de senaste månaderna landat lite i det. Jag har insett att även om jag kastar blickar av eld när min flatmate går in med leriga skor på vårt blankt vita kakel varje gång jag städat eller när jag spenderar femtio minuter ståendes på en full dubbeldäckare hem från jobbet, så finns också det andra stunder. Där den brittiska mannen ber om ursäkt fyra gånger fast att det var jag som spillde kaffe på honom. Där vardagsrummet är elva kvadratmeter men ändå behöver ingen ringa innan för att be om att få ta med någon på hemmafesten. Där jag har en favoritpub, en bästa restaurang, en besatthet till ett klädmärke, men som jag alla upptäckt bara de senaste månaderna. För London råkar vara som Hermione Grangers väska – oändligt stor och full av hemligheter och allt du kan tänkas behöva.

Det är nog så med de flesta städer. Saker man hatar att älska och saker man älskar att hata. Man måste bara hitta vilken typ av person man vill vara idag eller i November eller under 2018. Just nu känns London ändå spännande igen. Ibland behövs det en höst, ibland en flytt eller ibland ingenting för att man ska se det.

Forsättning följer, för – som min mamma och mormor säger – det är många svängar i långdansen.

 

Och alla ni som tog er igenom hela inlägget – jag vill gärna höra era tankar eller känslor kring det här ämnet. Är det helt främmande, eller känner du igen dig? Och vad är din kur för att ta sig igenom något sånt här.

 

Fler saker jag skrivit:
Krönikor
Minnen från London

från fransk vår till engelsk höst

Posted on

Söndag i London och jag planerar att spendera hela hela hela dagen inomhus. Älskar söndagar och älskar London på hösten. Det blir min sjunde höst i London och varje år blir jag lika förvånad över hur perfekt den här årstiden passar staden. Den får vara exakt så regnig och grå som den är menad, men samtidigt full av liv. Idag tänker jag maratontitta nya säsongen av Stranger Things, skicka outfitförslag till en plåtning jag har på tisdag, packa upp min väska från Frankrike (risk finns att den annars inte blir uppackad tills jag ska ut och resa igen) och beställa biljett till Kenya över jul.

Igår tog jag mig däremot ut på Londons gator! Let’s have a look shall we?

Det kändes underbart att vakna upp i London i samma säng som en varm manskropp. Har saknat Daniel något otroligt. Kanske att våra 16 månader långdistans har lämnat mig ärrad och traumatiserad haha för vill aldrig vara ifrån honom igen.

Vid två drog jag på mig höstvarma kläder och tog bussen ned till the Geffrye Museum där jag hade biljetter till en ost- och vinfestival!

Kolla höstig staden blivit! Måste bara berätta en sjuk sak! När jag satt på bussen insåg jag att jag tappat mina små silverörhängen så jag ringde Daniel som också skulle lämna huset. Han stod vid busshållplatsen redan men erbjöd sig att gå gatan tillbaka till vårt hus för att leta efter dom. Nä, det är ingen poäng, sa jag. Örhängena är mini och gatan både lång och bred! Men han insisterade och börjar gå hemåt trots mina protester. Men gud, här är dom! säger han efter inte ens tio steg.

Hur sjukt? Otroligt.

Festivalen var adorbs. Jag var där med Bex och Meagan från mitt jobb och vi turnerade runt varenda bås i jakt på smakprover. I fredags hade jag några timmar ensam i Paris och passade vettigt nog på att gå till en ostbutik och fylla en hel påse med mögliga, stinkbomber. Tänkte att det skulle stoppa mig från att spendera alla mina pengar på denna festival – men icke!

När jag mötte Daniel senare hade jag två kassar med ungefär åtta ostar, så nu har vi ost fram till jul tror jag. Who am I kidding, jag kommer äta upp allt inom två veckor.

Hade på mig mina bästa kläder:

mössa – Norse Projects
skinnjacka – Zara
tröja – H&M
klänning – oh my love (adlink)
jeans – second hand
lackboots – Bershka (adlink)
väska – Mango

När solen började bli trött drog vi hem till Meagans och Rimas nya lägenhet på Hackney Road. De har bott där i en vecka och ändå är den så otroligt inbodd och hemtrevlig. Med höga tak, slitna trägolv och mycket fönster ser den perfekt Europeisk ut.

Vi drack vin, öppnade ostarna och skvallrade halva natten. Hösten – jag är redo för dig!

Most commented posts
THIS IS WHAT’S HAPPENING

photo by lovisa An apology for my absence. Not ...

att vara avundsjuk på sina bästa vänner
30 . 03 . 2017

  En text om att bli avundsjuk på dom ...

HELLO WORLD

During whatever time, so many new people ...

what the hell is happening
03 . 08 . 2016

me outside Tate Modern, my favourite museum ...