dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

fastklistrad och blottad

Posted on

Det var länge sedan jag kände mig så lätt. Jag har skapat så mycket jag aldrig skapat innan, träffat så spännande människor jag inte träffat innan. Fyllt timmar med saker som känns lätta. De här fotona är tagna när jag och Daniel i lördags promenerade 40min till ett regnigt Stoke Newington för att jag ville gå på en keramikmarknad. Efteråt, när vi satt i fönstret till en craft beer-butik, packade jag upp två matchande men långt ifrån identiska små koppar.

 

“Should we really be buying homeware right now.”
“What, as in now that we don’t know? Know where home is or will be?”
“Something like that, yeah.”
“Well, wherever we’ll be, we’ll be sipping coffee together each morning.”
Han ler.
“You’re right.”

 

Som ni har läst har jag känt mig fastklistrad, inlåst, inträngd i ett hörn under ett bra tag nu. I livet alltså, inte fysiskt (om vi borträknar mitt skrivbord som jag på riktigt undrar om jag kanske är fysiskt fastklistrad till, får återkomma om det) men ja, i tillvaron då. Om inte det märkts i mina ord har det möjligtvis märkts i frånvaron av dom.

Vissa dilemman eller situationer går det bara att skriva sig igenom, andra är omöjliga att sätta ord på. Speciellt i något typ av offentligt rum, vilket det här ändå är. Ni som läser ser jag oftast som mina vänner, även om jag inte vet hur ni ser ut, även om det för det mesta sträcker sig till att jag känner igen er email. För mig är vi ändå ett gäng i något hemligt hörn online dit andra delar av mitt liv inte har koden till, möjlighet att besöka. Det här är vårt och ingen annans.

Men så sitter jag i ett jobbmöte, eller springer in i en gammal stammis från min bar, eller tar en kaffe med mina föräldrars vänner, eller får ett mejl från en potentiell arbetsgivare, eller en bekant jag inte pratat med sedan 2003. Och det kommenterar ord som jag publicerat här, som skulle vara våra.

Även om referensen de gör oftast är positiv så snörper något inuti mig ihop sig. Det att mina ord faktiskt är fritt fram för vem som helst att läsa. De är mina men jag äger de ändå inte.

Det kan skrämma mig.

 

Tankarna går till hur mina mörkaste stunder oftast går att skymta mellan raderna. Om saker jag delat med mig av till er men knappt till vänner eller familj. Om hur konsekvenserna till vad de orden innebär är oberäkneliga.

Men. Det är också det jag tycker är charmen – det oerhörda och sårbara i bloggar. Det får skava, och det får skava offentligt. Att i det obekväma hittar jag någon typ av tillhörighet, samhörighet, vare sig orden är mina eller någon annans. För i slutändan är vi ju så ounika, så förutsägbara. Believe me, jag gillar att tänka på mig själv som en snöflinga, fylld av orginella idéer, tidigare outforskade känslor och tankar. Men let’s face it – det mesta jag är och gör är nog ganska likt de flesta andra och kanske er som läser det här. 

Det finns en trygghet i det. Att inte veta ihop med massor av andra kan vara en tröst, stärkande rätt av. Men ibland är det fullständigt tvärtom. Då jag inte orkar stå upp för saker jag tror på eller är, för jag tvivlar ju redan själv. Då måste istället alla fönster och dörrar stängas för omvärlden och utomstående. För att låta tankarna ordineras bed rest tills de läkt eller får panikandas fritt, utom synhåll eller aggressivt raljera, explodera utan att bli ifrågasatt. Som nu. 

Vad jag vet är att jag tog mig igenom en helg som var så jäkla rolig och bekymmerslös. Den var fylld med en candle making workshop där jag också fick lära mig binda buketter, en keramikmarknad där jag köpte koppar som kommer få nya hem gudvetnärmenkanskesnart och en presentation för min väns klädmärke på fashion week där jag på riktigt tänkte att (håll i er, nu når vi peaken på detta saftiga inlägg) det finns för mycket spännande i vår värld för att ödsla tid på sånt som inte är det.

Och någonstans där är jag i denna minut. God knows var jag kommer vara i nästa. På g vidare genom djungeln som är 20-någonting. Som tur är fotar jag allt och skriver om det mesta, så vi en dag som gamla rynkiga orakel kan skrocka gott åt hur sårbart desorienterat livet var. Men vad spännande också.

 

 

anteckningar från notting hill

Daniel och jag i Notting Hill, September 2017

 

 

London och jag har varit ihop länge nu. Våra nätter ihop är trygga, väntade, lyckliga. När London lägger sin hand på mitt lår hade det lika gärna varit min egen. 

Daniel och jag tar overgrounden tvärs över stan. På tåget pratar han om hur hungrig han är och att han borde köpt en sausage roll från Percy Ingle innan vi drog. Jag leker med hans nackhår när främlingen, den unga mannen i spänstiga lår och kortklippt blont prinshår låser sin blick i min. Han är yngre, en sån som raggar på tunnelbanan.

Utanför radar hundratals, tusentals, kanske fler, längor av tegelhus från århundraden sen upp sig. De står kvar när ingen annan gör det. Jag tar din hand och när varje gång dörrarna öppnas vid en ny station drar en varm vind tag i min kjol så att den dansar.

På en restaurang jag aldrig visste funnits sitter vi på uteserveringen med kaffe och stekta ägg på avokadomackor. Runt om har folk dyra kläder och många tjejkompisar. Solen är kanske den sista på sommaren och den bländar dig, studsar på dina kindknotor och in bland kisande ögon. Jag älskar att du saknar en tand.

I Notting Hill följer du med mig när jag provar lena silkeskimonos från 20-talet med handbroderade drakar på ryggen. Wow, du borde ha en sån, they really suit you. Försäljarna säger inte så, det gör du. Ändå köper jag inget, för nu har vi börjat spara. I vår framtid kommer så mycket hända. Äntligen.

housewarming

Posted on

 

För några lördagar sedan, när nätterna fortfarande var varma och jag inte haft jacka på ett tag, då var jag bjuden på housewarming. Alltså inflyttningsfest.

 

 

I ett typiskt vackert town house som taget ur Notting Hill (är det bästa romcomen som gjorts?) har mina vänner köpt en lägenhet. I Sverige verkar det ändå relativt vanligt att folk tar lån och köper lägenheter pga bostadsbrist och låg bolåneränta och gudvetvad. Men här, nä ni, har i princip aldrig varit med om. De flesta är ju i London på genomresa, som kan landa på all från några månader till upp emot tio år. Men inte köper de lägenheter. Därför var det här en nästan högtidlig stund för samtliga. Kanske största beviset för att vårt gäng är på g in i en helt ny del av våra liv. Spännande! Älskar att bli äldre.

En bra bunt människor var inbjudna att ha picnic i alla rum inklusive trädgården med all typ av vegetarisk mat från mellanöstern som Sebastian lagat.

 

 

Några timmar in fick vi nys om att det var en liten festival/marknad/parkfest precis utanför dörren så vi packade platsglas och cava och gick dit.

 

 

Packat med hundar så väl som småbarn i koppel, bebisar på varenda filt och så vi då. Här är Daniel och Sebastian. Sebastian är alltså den stolta husägaren.

 

 

Theodóra och Kajsa.

 

 

Vi beställde pommes med veganost, tog selfies i gräset och glömde att sommaren snart skulle vara över.

 

 

 

<3 Tejer alltså. <3

 

 

Sen gråter jag för någon säger något som trycker exakt där det gör ont. Så som det blir på fest ibland. Är inne i en så skör period just nu och krackelerar för minsta lilla. Blä är så trött på att ha sånna lows, men det går ju trots allt över.

 

 

Som tur är så har jag vänner som är bewtiful och tar han om mig. Vi går tillbaka till huset, dansar till alla årtiondens musik och jättemycket ABBA. Elsie drar ut hela sin garderob och vi nio tjejer som är kvar kommer ut i en ny klänning varje gång vi måste dansa till en ny låt, fylla på ett glas eller ta en cigg i nattmörkret. Inte förrän fyra på natten går jag hem.

 

Nu är huset varmt, hösten är här och jag är sugen på en till natt som håller i sig till fyra på morgonen.

Most commented posts
THIS IS WHAT’S HAPPENING

photo by lovisa An apology for my absence. Not ...

HELLO WORLD
04 . 03 . 2015

During whatever time, so many new people ...

att vara avundsjuk på sina bästa vänner

  En text om att bli avundsjuk på dom ...

what the hell is happening
03 . 08 . 2016

me outside Tate Modern, my favourite museum ...