dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

35mm postcards – a banana plantation

På vår sista dag i Hanoi får jag ett DM på en av mina IG stories från en kille som brukade gå till puben jag jobbade på här i London för två år sedan. “I was visiting my mate in Hanoi in January. I’m telling you, there is a place you just have to check out.”

Han gav mig karta och vägbeskrivning och så drog Daniel, jag, Nicolas och Claire ut på Hanois gator. Alltså, wow vilken plats.

 

 

Upp för en ranglig trappa kom vi upp på den här rostiga bron där bara motorcyklar får köra. Nedanför låg plåtskjul och små farmar med hundvalpar och grisar rännandes bland små odlingar och tvättlinor.

 

 

Längre ut såg vi ut över Hanoi River, som liknade något jag trodde bara fanns i Amazonas.

 

 

Så speciell vy med palmer, en uråldrig bro och så skyscrapers.

 

 

Nicolas och Daniel.

 

 

Målet var nämligen det ni skymtar i hörnet av den här bilden – en ö mitt i floden som är ett enda stort bananplantage!

 

 

Vi kom fram precis när solen höll på att krypa nedåt. Så jäkla magiskt. Och så jäkla nedskräpat. Herregud, Vietnam get your shit together! Literally.

 

 

Älskar blixten på min nya kamera.

 

 

Fullkomligt myggbitna vandrade vi runt på kringliga stigar, genom små byar. Tydligen fanns det ett fik någonstans bland allt men vi skippade att leta reda på den.

 

 

Gör mig så bra i sydostasiatiska solnedgångar.

 

 

Sen kände vi att det var dags att leta reda på kvällens första bar, så vi vandrade tillbaka genom den pastelligaste himlen.

 

 

Och jag kände mig som Ryan Mcginley. Vissa tisdagar alltså, rätt mycket roligare än många andra.

 

35mm postcards – Hanoi, you bad boy

Dudes, så jäkla kul att mitt första inlägg från Vietnam blev så uppskattat. Blev verkligen förvånad! Och kanske mest över hur ni verkar digga att jag fotar analogt. Kanske att ni precis som jag törstar efter att se något annat än retuscherade fullformatsfoton, för även om dom är så förbannat vackra så blir det nästan som konst istället för på riktigt. Och konst har väll aldrig riktigt varit den här platsen, eller mitt liv för den delen. SKOJA ALLT JAG ÄR OCH GÖR ÄR FREAKING KONST.

Men nu hörrni, är det dags att fortsätta berättelsen om min resa till Vietnam. Och den här gången flyger vi vidare från Saigon – till huvudstaden…

 

 

Det är tidigt torsdag morgon och Daniel, jag, Nicolas och Claire står på Hanois flygplats i gryningen. Min hud är knottrig och jag är i chock över hur kyligt det är jämfört med Saigons 35 grader. Luften är fuktig och vägarna dimmiga. Alla jag ser bär dunjackor. Ungefär här inser jag att jag glömt både min jacka och mina tjocktröjor. Så besviken och ledsen. Har en stackars tunn bomullströja från H&M som jag knappt tar av på en vecka. TUR att man har en pojkvän va, att tvinga saker av i sann könssterotyp anda.

 

 

När taxin tar oss in till Hanoi stad är det inte bara vädret som är annorlunda. Om Saigon är oändligt stort och snabbt så är Hanoi trångt och pittoreskt. Ett trassel av elkablar hänger som lianer längs med husväggar, skapar virkade tak i vägkorsningarna. Det känns som om vi åkt tillbaka i tiden och in i en efterkrigsfilm på 70-talet. Och jag tänker inte bunkrar och bombade hus, utan mest soldater som vandrar lite tipsy och firande längs gatorna för att fira någon form av fred.

För Hanoi förstördes inte i de långa krigen med Frankrike, med USA, med Ryssland, med rebellerna och det syns i byggnaderna och i lojaliteten mot staten. Det är så otroligt vackert och pittoreskt, men det har på något sätt också gjort att det präglats mycket mer av turism. Där vi knappt kunde beställa i Saigon får vi nu istället både menyer och restaurangskyltar på engelska. Men believe me, det är fortfarande förjäkla fint. Och inte alls i närheten av Thailand-turistigt.

 

 

Vid varje dörr hänger den rödgula Vietnamesiska flaggan som en påminnelse om kommunismen. Det gör oss alla lite obekväma, men jag kan inte riktigt säga varför. Det är annorlunda, men är det dåligt? Ingen aning. Jag vet för lite. Mer obekvämt är det ändå för mina nordamerikanska resänarer som vuxit upp med att socialism är ett skällsord. Hehe. När jag var i NYC var det en full ung man som skrek ARE YOU A FUCKING SOCIALIST efter mig på en bar och ja ba yes, as a matter of fact I am. :)))

Någonstans här så har jag glömt bort att London ens finns, vad är spreadsheets och lönesamtal liksom? Det var så mycket nytt och så mycket främmande att se och uppleva. Det är det jag längtar mest till i vardagen, inte att fly men att fullständigt försvinna in i en upplevelse. Därför jag också älskar skönlitteratur, även om jag gärna skulle byta ut det mot en promenad på en bakgata i Vietnam.

 

 

Boys in black.

 

 

Som sagt hade vi tajmat in vår semester över Tet (det Vietnamesiska nyåret) och hela staden var dekorerad och stängd. Mycket vackert och mycket opraktiskt.

 

 

Det här kanske inte ser mycket ut för världen men det råkade vara det godaste måltiden PÅ HELA RESAN. Och det är ändå att säga mycket för alltså wow vad vi åt god mat. Här en vegetarisk hot pot som vi då rörde ihop själva i en gränd. 22kr per person. Som typiska turister förstod vi NADA, och efter att tappert försökt fundera ut vad som skulle i först så kom halva familjen som ägde stället fram och tog saken i egna händer. Så går det när man är turist och lite sämst.

 

 

Claire och Daniel.

 

 

Nicolas och jag. Det knäppaste med alla restauranger på gatorna är nog ändå att de är en del av restaurangägarnas hem. Så om du ber om att få gå på toa så pekar de på en dörr till ett badrum med massa tandborstar och duschkrämer osv. Makes sense men så ovant från en liten europe som ba SAY WHAT SKA ALLA DELA.

 

 

Arkitekturen i Hanoi var freaking gorgeous. Ursäkta men kan vi uppskatta dessa dörrkarmar en stund. Tänk vad fruktansvärt kul att inreda ett hem här med så otroliga fönster som kan stå öppna året om och där det är så billigt att hitta handgjorda, rejäla möbler.

 

 

Jag hade lätt skaffat en cool moppe som jag åkt runt med en hund eller två på. Såg det överallt, och blev lika glad varje gång.

 

 

Syskon. <3

Det sjukast med Hanoi ska jag visa er i ett annat inlägg. Sen blir det sjörövarskepp och dimmiga kanotturer på den mest magiska plats jag sett.

35mm postcards – Saigon, Vietnam

I början av februari drog jag, min pojkvän Daniel och hans tvillingbror Nicolas till Vietnam. Där, i Saigon, bor nämligen deras lillasyster Claire sedan nästan två år tillbaka. Knäppt ändå, att både jag och Daniel har alla våra syskon och föräldrar i helt olika länder – Sverige, Kanada, Vietnam, Kenya, USA och så vi i England. Även om jag generellt skulle säga att det är mest nackdelar med att ingen(!) bor i samma land, så är det en stor fördel att få åka till nya länder för en familjeträff.

Det var min första resa där jag bara fotade analogt eller med min mobil. Ska prata mer om hur det kändes i ett annat inlägg men det är dags för första bunten foton fotade med min nya point and shoot – Olympus Mju II Zoom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kvällen innan vi ska åka och Daniel och jag stannar uppe till halv ett på natten för att jobba klart det sista innan semestern, för att packa det vi borde packat igår men inte hunnit. Det är jättedumt, för klockan 3am står ubern utanför och jag mår illa av trötthet. London är dödstyst och gatorna tomma så vi kommer fram till Heathrow en timme innan check-in ens öppnar. Beställer två te och en chocolate chip cookie på det enda fiket som öppnat och minns allt vi glömt att packa. Men det känns okej, för han bara skrattar.

När vi äntligen får boarda planet till Paris är himlen ett skämt. Blir en sån som fotar soluppgångar genom flygplansfönster, och även om det är bland det mest meningslösa foton man kan ta så var det ju just en sån känsla att herregud ni är vi äntligen på väg.

 

 

Jag önskar att jag fotat hur det såg ut när vi anlände i Ho Chi Minh, eller Saigon som staden hette innan revolutionen. Eftersom att vi var där under Tet – det Vietnamesiska nyåret eller lunar new year – så var i princip hela Vietnam på hemvändning och välkomstkommitén bestod därför av hundratals människor som kantade repet ut från ankomsthallen. Daniel sa att det är såhär popstjärnor måste känna.

För lite feeling över hur stökigt och kaosigt och underbart färgglatt Saigon kändes får ni istället lite bilder på utsikten från Claires sovrum. Omaka hus i alla färger och former överallt. Och så smog för mystikens skull. Tänk att det är det här hennes liv är – att vakna upp i Vietnam. Exakt det jag och Frida vill med vår podd One Way Ticket – att få fler att prova på livet i ett annat land pga freaking fantastiskt.

 

 

Gör mig så jäkla bra på semester. Hire me for your getaways, guys.

 

 

Saigon var full av kontraster. Alla byggnader såg ut som när konstnärer retuscherar foton på hur övervuxet storstäder som NYC hade sett ut om inga människor bodde där. Så såg Saigon ut. Alldeles öde och vildvuxet och tropiskt. Samtidigt har jag aldrig sett så mycket liv, så mycket motorcyklar överallt hela tiden. 7 miljoner invånare och 5 miljoner motorcyklar. Såg hundratals spädbarn utan hjälm som antingen satt vid styret eller typ sov sittandes bakom en förälder.

 

 

Det är ju något speciellt med killar i värme. Ahhhhh. : )

Här var vi ännu lyckligt ovetandes om att detta skulle bli vår sista västerländska kaffen på någon vecka. Hädanefter var det Vietnamesiskt kaffe som gällde, dvs extremt starkt och sött med extra socker och kondenserad mjölk.

 

 

Ursäkta mig, men erkänn att denna kamera fångar turistviben något otroligt bra. Hade också fått en fantastisk finne som trivdes så bra i 35 graders hetta och solkräm.

 

 

Hade hört innan att det skulle vara svårt att vara vego i Vietnam, och jag förstod snabbt varför. Många av restaurangerna serverar bara en maträtt per dag, och då är det liksom take it or leave it. Så flexade loss. Ibland sa de yes, vegetarian och så var det massa kött ändå. :)))

Är dock så glad att jag åt denna seafood/beef historia för den var guld. Är så imponerad av maten i detta land. Du äter på låga plaststolar och bord på trottoarerna och maten lagas i en gigantisk gryta på en gasolspis bredvid. Tänk typ looken av en korvmoj, fast den godaste maten du ätit. Och så kostar det 6kr. Ingen pratar engelska och allt kommer i storlek XL.

Här äter vi något som såg ut som pho men tydligen absolut inte var det. Vi var på the Lunch Lady, som Anthony Bordain äter på i ett av hans reseprogram. För er som inte har sett – se omedelbart.

 

 

Alltså vilken jäkla tur att vi hade Claire att ta oss till sina pärlor, för det är inte en chans att vi hade hittat något av de här ställena på egen hand. Tänk dig en förfallen dörr in till en lång gång, och så sju trappor upp bakom en annan affär. Där var vi på en bar, på ett fik, på en restaurang. Allt för att jobbiga turister som mig själv inte ska hitta dit, men det gjorde vi! Kändes olagligt varje gång, och det gillar vi ju.

 

 

Claire och Alex.

 

 

Yours truly i en av alla hemliga uppgångar.

Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur mycket jag älskar långresor till andra storstäder. Ju längre bort och ju mer exotiskt desto bättre, men gärna storstäder. Eftersom att jag aldrig kommer att vara en country girl, så är det något speciellt med att få ett smakprov på ett liv som jag på något sätt skulle kunna leva, även på andra sidan jorden. Att se alla Vietnamesiska punkkids hänga i skuggan utanför Claires byggnad, att turnera barer för att se den populära Vietpop-djn alla pratar om och gå på vanliga vardagshak där folk beställer Vietnamesiska snacks och frilansarjobbar framför sina laptops. Det är så spännande, tycker jag, att kunna relatera så mycket men ändå känna att allt är främmande. Älskar städer och allt det knäppa som pågår samtidigt överallt.

 

 

Var också ett stort fan alla fake-brandade grejer här. Vi var på barer och i affärer som helt rippat kända märken. Bästa var nog Gucciskorna som också var Alexander Wang, eller den påhittade Balenciaga-collaben med Comme des Garçons. Vet inte om det är så överallt i Asien men hade samma vibbar i Thailand och Indien när jag var där. Önskar att jag köpt skorna nu i efterhand pga bäst.

 

 

Vet inte om det är smoggen eller att det var en relativt platt stad, men stannade på riktigt varje kväll vid sex och ba wow. Har aldrig sett så många otroliga solnedgångar förut.

 

 

Ett par boys på en av de lokala barerna som med allt annat bara var plastbord på trottoaren. Där serverar de öl för 3kr och helst ska de ha is i sig. Glömde att man inte borde dricka vattnet utomlands men har tydligen en mage av stål och blev inte sjuk alls.

Här någonstans så sa dessa två något som fick de båda att skratta så mycket att det rann tårar längs med halsen på båda två. Förstod ingenting, men kul att dom har kul.

 

 

Var enda tjejen av kanske 60 gäster. Vi var också de enda vita och under 50. Efter att alla slutat pratat och stirrat på oss i tio minuter när vi satt oss ned fick vi flera tummar upp, så toppen!

 

 

En dag gick vi på finlunch där maten nästan kostade 80kr (lyxlirare I know!) och drack drinkar vid floden. Otroligt vacker utsikt och så jäkla nedskräpat. Flöt förbi en gigantisk död fisk, en halv IKEA inredning och en hel takeawayrestaurang. Körde det fina skämtet OMG, look a baby croc! när den här flöt förbi. Kommer bli så bra pinsam förälder.

 

 

Another day, another sunset. Den här gången hemma hos Alex innan vi röjde runt på whiskeybarer natten igenom, men 28 grader och inga tröjor. Älskar verkligen att hälsa på hos folk utomlands. De hade landat ett halv palats enligt mig, och betalade ändå en tredjedel av vad jag betalar för halva mitt rum i London. Vi spelade musik jättehögt, fast inte högre än grannarnas släktfest som smygfotade oss med blixt och utmanade oss i att klunka öl.

 

 

The Pilaprats på en beer hunt.

 

 

Fint att få crasha syskonsemester. Höra de bråka som mig och mina systrar och ställa mig på Claires sida pga inte rättvist för någon att ha två storebröder som också är tvillingar. Tur att det (för det mesta) är snälla.

 

Det var alltså våra första fyra dagar i Saigon. Berättat lite annorlunda, som en fotobok kanske. Får se om jag switchar upp formatet för de följande inläggen från Vietnam för vi har huvudstaden Hanoi, en övernattning på en båt och så risfälten på gränsen till Kina kvar. Känns så skönt med lite oglossiga bilder också. Oredigerade och ibland skakiga, som livet ju är.

Hoppas ni tycker det här inlägget var okej! Ni får gärna berätta om ni vill att jag berättar det mer som en novell eller om ni gillar det här.

 

Vill också tipsa om filmklipp jag gjorde i Vietnam som ligger i mina highlights på Instagram. @linnwiberg heter jag där och ni borde checka om ni inte redan gjort det.