dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

Andra dagen på La Grée des Landes

För er som missat så bjöd hudvårdsmärket Yves Rocher flera sociala medie-brudar på pressresa i tre nätter.  Första dagen och natten spenderades i Paris, som jag skrivit om här och här. Andra dagen i Frankrike anlände vi till Ekospat La Gree Des Landes och spenderade dagen med najsa brudar och hundratals rätter.

Tog så förbannat fina foton, så det är nu dags för dag tre:

Torsdag och den franska landsbygden är täckt i dimma. Tänk va, att här på ecospa bodde jag i två nätter.

Kändes lika mystisk som byn i serien Les Revenants fast mindre läskig. PS har ni inte sett den serien så kolla genast. Vill också påpeka att det fortfarande blommade här. I november.

Vanja och Josefin som förutom att vara varandras spegelbilder även poddar ihop. Lyssna på den. Känns exakt som det är att umgås med dom.

Efter en guidad tur runt ägorna skulle vi iväg. Här Nicole som hade exakt samma humor som min syster Saga.

Vi skulle få se hur alla miljoner plantor Yves Rocher växer blir till mjuka hudkrämer och pirrande serum och sånt.

Floras foto.

Från växthus och blomsterfält kommer vi in i ett lager inte olikt IKEA, packad med enorma lådar. Vad finns i dom? Japp, bara blommor. Otroligt.

Känner mig nu så nära botaniker jag kommer komma.

Så var det äntligen dags för lunch på deras Le Végétarium. Att äta tre-rätters alla måltider gör en ännu hungrigare. Don’t mind if I do. *flicks hair*

Amanda.

Byn La Gacilly som spat låg vid är där Yves Rocher växte upp och så otroligt pittoreskt att jag typ inte orkar.

Hittade ett litet fik där jag inte fick köpa något pga 1. kunde inte franska, 2. tog bara cash, 3. hade ätit trerätters tre minuter innan.

Ofattbart fint.

Flora och jag gick på upptäcksfärd för att fota. Jag hade lite identitetskris bildmässigt eftersom att allt var grönt. Är van med citymiljöer och tegelväggar, skitiga trafikljus och avrivna planscher. Flora tyckte jag var en tönt.

Det var för varmt för tröja. Drog sedan runt som en stormvind i hennes Instagram stories. Tror hon hade glömt hur ocoolt jobbig jag kan vara.

När alla bilder var tagna vandrade vi hemåt.

Det här hände på riktigt:

Flora: “Men gud Linn, kolla det är inte järnek? Jo, det är fan det. Otroligt.”

Jag: “?”

<3

Så var vi tillbaka “hemma på spat”.

Perfekt till solnedgången.

Floras foto.

Vi klädde på oss morgonrockar, beställde champagne på roomservice och satte oss utomhus. Jag målade naglarna, Flora berättade saker som går bättre att berätta i samma rum istället för över internet och frågade bra frågor om livet.

Floras foto.

När solen gick ned gick vi till poolen.

Och hade vi vattengympa med vår PT söker fru. Fick kallsup för jag skrattade på mycket.

Sista kvällen avslutades i lobbyn.

Danska Cecilia. Flora påpekade att jag först skrivit ‘dansa Cecilia’ som en riktigt bestämd uppmaning vilket jag tyckte var jättekul.

Vi var alla otroligt snygga och hungriga. Jag, Flora, Josefin och Vanja satt uppe länge och pratade bloggar, utbrändhet, drömmar och annat spännande tills alla höll på att somna. Förbannad fin resa och förbannat fint att få lära känna så roliga människor.

medan hela paris brinner

 

När jag var på pressresa i Frankrike för två veckor sedan hade jag lyxen att få en eftermiddag ensam i Paris innan jag hoppade på Eurostar-tåget mot London. Fan, alltså. Hade glömt att det är livets stad. Att jag lovat mig själv att bo där under en tid.

Från att jag fyllde 16 tills att jag blev 22 var jag där minst en gång per år. Vi gjorde allt som man borde i Paris, och allt det dumma tonåringar aldrig borde göra men gör ändå.

 

 

Utdrag från mitt Paris genom åren:

 

Alla fönster på de trånga gatorna står vidöppna. Det är juni och vi bor fyra stycken på tio kvadratmeter. Vår budget är 200kr per dag, så vi äter tonfisk med paprika och creme fraise varje middag. Utom på fredagen, då äter vi hamburgare. Vi har förfest och spelar elektronisk musik med franska meningar på repeat. Filmar gör vi också, och kommer hem med timvis av klipp som ser lika mycket ut som Bagarmossen eller Geneve som Paris. Men vi vet att det är där vi var, och hade förfest i fler timmar än vi egentligen gick ut.

N klär av sig naken, eller egentligen har han nog bara inte klätt på sig sedan vi kom hit, och dansar som en liten larv upp på bordet, hängandes ut från fönsterkarmen och klättrandes i köket. Jag skrattar oavbrutet tills mitt ansikte är rött och jag ramlar av stolen. Någon pekar på honom från gatan och han blir så generad att han springer skrikandes hela vägen till badrummet. Varje dag gör vi likadant, och aldrig blir det tråkigt.

Under röda glödlampor står vi och röker. Jag är sexton år och osäker, men jätterolig att vara med. Natten är varm och en Fransos tar tag i den skrynkliga skjortkragen på vännen vi står och pratar med. Michael Jackson has died. Gatorna är mörka som på 1700-talet men en stjärna har dött och nu lyser hans frånvaro upp genom tusentals ansikten hukade över upplysta displayer. Var vi än går spelas hans musik. Fan, vilken tur att det var just han, säger vi. Det hade varit jobbigt att dansa till dålig musik en hel vecka i Paris. Det är sånt som är viktigt. När jag kommer hem klipper jag ihop en film från vår resa, med vårt soundtrack – ingen annans.

På natten vill inte jag gå hem fast mina vänner vill. Så jag gör inte det. Jag minns inte hur men i ett undanskymt rum på en bar hittar en britt och en fransos mig. Britten är fotograf och tio år äldre och jag låter han låsa sin blick i min. När baren stänger går vi hem till deras lägenhet. I trapphuset står en spegel lutad mot väggen. Vi delar vodka ur en fickplunta och skrattar generat åt ingenting. På väg upp drar fotografen i min jackärm. Wait, säger han på brittisk engelska I don’t want to forget. Så kysser han mig och tar en analog bild på oss två i spegeln. Det är på tiden när det inte finns selfies.

Timmar försvinner och när som helst går solen upp och mitt flyg avgår mot Stockholm.

Jag vill inte gå och det vill inte mitt sällskap att jag ska heller. Men jag har inte råd att ersätta min 350kr biljett med Ryanair och får inte missa nationella provet på tisdag. Fotografen drar fram en kopia av hans nya tidning fylld med bilder han tagit, som Collette och andra modehus köpt in.

Here, I want you to have it.

But it’s your only copy! You can’t give it away, säger fransosen.

And France is supposed to be the most romantic country?

Med en spritpenna skriver han ord om kärlek, och ger den till mig ändå. Ingenting känns på riktigt, men ändå är det just det som jag väntat på. Livet, liksom.

Det är Januari och vi har bråttom genom regnet till en bar på andra sidan Seine. Natten är blöt och mild och vi tänker ta vara på allt. Anna har höga stövlar från Acne fast att vi inte fyllt 20 än och jag undrar om det är sånt jag borde investera i. Ironiskt med tanke på att jag inte köpt nya skor på över ett år. Fast i timmar och nätter sett har jag nog använt skor mest av alla. I England behöver du ju inte ens ta av dom på hemmafest.

Un minute! ropar Anna på franska och vi hör hur tåget skramlar långt ned inom stationen. Rappa steg och regnig mark. Annas Acneskor är först men har inte lovat att de är bra på att springa. På det sjunde trappsteget faller hon. Rakt ned med huvudet före. Vi står längst upp i trappan till Metron och ser Anna rulla som en stuntman nedför tre trappavsatser. Det slutar aldrig.

Jag hinner tänka att det finns så många sätt att dö på i Paris, men att det här är topp tre ovärdigast.

Vi är sjutton och sitter i en rökruta i källaren efter att ha stulit drinkar från Kate Moss. Det är Men’s Fashion Week och fast att inget speciellt egentligen händer så tycker jag att det är det coolaste jag varit med om. Det är 90% män runt mig som alla är det vackraste jag sett. Egentligen är de inte män, de är barn, men det är jag också.

Någon säger att jag skulle kunna va modell, förutom benen då, de är som stockar.

Jag vet, säger jag, om benen alltså.

Synd, säger någon annan.

Sen går vi och dansar och tar kort på varandra med blixt.

Vi är tjugo och sover på soffan hos min kompis från Kenya. Det är vi två för alltid. Eller fram tills Mars, för då slutar jag vara singel och långsamt långsamt är det inte vi längre. Men nu, i Paris är det du och jag för alltid.

Vi står i fönstret på tredje våningen och ser vår kompis gå av den hyrda vespan som en av modellerna vi träffat kört runt henne på. Alla är vi avundsjuka men låtsas vara glad för hennes skull. Hon säger att hon berättat för honom om att när hon fyller arton ska hon operera brösten. Och om hur hon är rädd att de ska bli hängiga när hon blir gammal, för tydligen måste man fylla på silikonet efter femton år och det är skitdyrt.

Det gör inget, hade han sagt. Då betalar jag för dom. 

Sen hade de hånglat.

Andra dagen i Paris och ni två gör slut. Min vän vill inte veta av dig för ni är inte kära längre. Men du känner ingen annan och måste dela rum med oss tre. Om några år ska ditt namn skrivas i flera tidningar för allt elakt du säger på nätet, men här i Paris när du inte känner någon är du snäll. Vi går på gaybar och han blir uppraggad på en gång.

Fan, det blir alltid så, säger du.

Jag vet, säger jag. Han är bara så. Typ magnetisk.

Men han är min första kärlek, säger du.

Och ditt första heartbreak, tänker jag.

Fråga: Hur hittar man permanenta vänner utomlands?

Fråga:

Heej Linn! Har bott i London sedan ett tag tillbaka, men på väldigt kort tid, och innan jag riktigt hunnit förbereda mig, har alla mina kompiskretsar flyttat härifrån (jobb, studier, tillbaka till hemstäder etc). Tycker nu att London känns väldigt stort och ensamt men vill inte flytta härifrån, har ett bra jobb här, och jag vet hur underbart det kan vara med rätt människor omkring sig, jag vill ju stanna här för alltid liksom. Jag undrar om du varit med om något liknande? Hur hittar en vänner i London? Hur blir man trygg när alla människor tycks flytta in och ut ur ens liv hela tiden? Du kanske inte har svaret, men du känns som ett London PRO, so I give it a go.

 

 

Åh vad jag känner igen det där. Under mina sex år här har jag haft så otroligt otroligt många nära vänner. 90% har flyttat och det är lika sorgligt varje gång. London och de flesta storstäder är knepiga pga de flesta är här för att testa på nått nytt, som något slags äventyr som är menat att ta slut. Men! På något sätt vänjer man sig lite, och lär sig se tecken på sånna som är här på lång semester.

 

Mina tips för att hitta mer permanenta vänner är:

1. Om du har möjlighet – skaffa ett mer permanent jobb om du inte har det t.ex. på ett kontor. De människorna stannar ofta längre. Om du redan har det, anordna AW eller Friendsgiving (Thanksgiving fast för vänner) eller bjud in till någon svensk högtid/fest. Säg att alla får ta med sig en vän.

2. Sök dig till folk genom att gå på typ workshops, kurser, någon sport eller några kvällsevent osv. De brukar vara fulla av intressanta människor med timmar över som gillar att träffa nya människor. Ingen har tid att gå på workshop om man snart ska flytta!

3. Kompisdejta! Jämt, alla! Dela ut ditt nummer som om det vore konfetti och hör av dig. Vet att det är jobbigt men det kommer löna sig. Och det tar många personer innan man hittar just sina personer. På Londonsvenskars facebookgrupp letar många nya vänner. Skriv ett inlägg och var specifik med att du gärna träffar folk som bott här ett tag eller planerar stanna längre. Garanterat att många känner exakt som du!

4. Bo i ett mer permanent hushåll. Det finns massor av annonser i kollektiv där folk verkligen bor permanent och vill vara typ ett tjejgäng och hänga och äta middagar. Fråga runt! Kolla facebookgrupper och Spareroom.com. Har träffat så fina människor genom kollektiv.

5. Lyssna på mitt och Fridas avsnitt av Det Bröts som heter Friend Request. Där pratar vi om just att hitta nya vänner och bli ensam kvar när alla drar!

6.
Fråga på Facebook om någon känner någon najs person i din stad som inte är där på stop over. Vänners vänner brukar vara toppen. Om du har vänner som flyttat, fråga om de vet någon bra människa du borde hänga med som inte kommer dra? Ärlighet är fint och det är okej att säga att man känner sig lite ensam.

7. 
Friend requesta på Internet. Instagram är en gåva till oss unga! DMa om en fika till sånna som har varit i din stad ett tag, som kanske är därifrån.

8. Starta ett projekt som involverar andra. Vare sig det är att intervjua, starta band eller fota till något så är det ett utmärkt sätt att lära känna nya. Och folk älskar att känna sig sedda.

9. Försök att hitta the locals. Expats är som långvariga turister egentligen, som ofta drar förr eller senare. De hittar gärna genom jobb, vänners vänner, och på aktiviteter typiska för landet. I London älskar de pub-quiz på torsdagar och korpenfotboll på lördagar till exempel.

10. Försök landa i att ingenting är permanent. Kortvarig vänskap är inte att underskatta, lite som fyrverkerier.

 

Lycka till! Du kommer verkligen hitta långvariga vänner. Lovar.

Most commented posts
THIS IS WHAT’S HAPPENING

photo by lovisa An apology for my absence. Not ...

att vara avundsjuk på sina bästa vänner
30 . 03 . 2017

  En text om att bli avundsjuk på dom ...

HELLO WORLD

During whatever time, so many new people ...

what the hell is happening
03 . 08 . 2016

me outside Tate Modern, my favourite museum ...