dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

tusen liv i samma stad

Posted on

Novembertisdag i London och det är nästan minusgrader ute. Jag sitter på mitt kontor och byrån vi delar plats med spelar jättejättedåliga covers på poplåtar som redan är tveksamma till att börja med. Har ännu inte tillgång till deras Sonos-högtalare, men planerar verkligen att bryta mig in där när de gått hem så jag kan köa lite bra låtar. Bredvid mig har jag min andra kopp te, som jag önskar var kaffe, men bryggkaffet vi har är så vattnigt att det inte går att dricka. Typiskt England. Halva vårt kontor är täckt av fönster som ser rätt ut över en tegeltäckt skyline. Där jag sitter (såg självklart till att få plats där jag är vänd mot utsikten) så ser jag the Shard, the Gherkin och the Walkie-Talkie Building, plus hundratals anonyma tegelhus. Jag har typ ett litet moment. Med utsikt över sin stad såhär kan en ju inte hjälpa att få lite perspektiv, i dubbel bemärkelse.

Jag har nämnt det flera gånger de senaste veckorna, men London börjar kännas bättre för mig igen. Det är snart sju år sedan jag flyttade hit och de senaste nio månaderna har varit rätt tunga. De första tre åren hade jag noll hemlängtan, alltså ingenting. Tvivlade inte en sekund på att bo här istället för i Sverige, eller någon annanstans för den delen. London var livets stad och allt låg för mina fötter. Författaren Samuel L Johnson sa “When a man is tired of London, he is tired of life.” och det används både i läge och oläge här i stan, men definitivt frekvent. Och visst, vad du än vill göra – på gott och ont – finns tillgängligt i princip när du vill. Herregud, jag har bott här i sex och ett halvt år och har fortfarande bara sett en bråkdel. Men också suck. Och nej! Ibland går man bara igenom en fett jobbig tid i livet, där nästan inget känns kul, speciellt inte London. Ibland är man en sårbar liten klutt som också måste få vara bara bara det.

“When a man is tired of London, he is tired of life.”
– Samuel L Johnson

Det senaste året har jag känt mig både vilsen och ledsen och främmande i London. Staden har inte känts kul eller trygg, och jag har verkligen tyckt att motgångar har känts bra mycket tyngre än förr. När jag flyttade hit kunde jag se på mig själv nästan utifrån, där jobbiga eller sjuka saker istället blev komiska, nästan overkliga. Men efter sex år är de inte bara en tokig story. Att man delar hus med hur många som helst, att det blåser isvindar fast fönstret är stängt, att det är mögel i duschen fast huset bygdes 2014 eller att ens chef bjuder ut vår första manliga praktikant på lunch fast att hen aldrig bjudit ut någon av de kvinnliga praktikanterna eller vi kvinnliga heltidsanställda. Efter sex år i en stad är det mycket som fortfarande är ett äventyr såklart, men det mesta är min vardag, mitt liv.

Kanske har London bara visat sig från sin rätta sida, kanske att det är svallvågorna efter Brexit eller kanske har jag blivit just det – trött på livet. Egentligen tror jag inte att det är något av det. Egentligen tror jag att alla som byter stad någon gång hamnar i ett sånt här vakum. Kanske bara att alla som vill göra eller bli saker i livet hamnar här, där det känner som att man är mitt emellan.

För min del har London tagit minst lika många skepnader som jag spenderat år här. På vår sexårsdag (min och Londons alltså) skrev jag ett inlägg om det, om alla mina olika liv här. Från att spendera fyra nätter i veckan på barer till att knappt gå ut alls, från att inte bry sig om sitt jobb till att plugga heltid till att börja min karriär, från att leva i kompiskollektiv till att dela säng med en man jag dejtat i fem år nu.

Under 2017 har jag jobbat med otroliga saker, och säkert för många saker. När jag inte jobbat har jag lagat mat, införskaffat tolv plantor att älska, tänkt rätt mycket, och lagt tid på de personerna som gjort mig absolut gladast. Mest Daniel såklart. Hade du berättat detta för mig 2011 när jag precis landat i London och delade våningssäng på ett mögligt hostel med min bästa vän, då hade jag nog låtsas kräkas lite (nej, jag har aldrig sagt att jag varit mogen), eller skrattandes skakat på huvudet. Inte mig, jag ska ju röja runt för resten av livet, eller åtminstone tills jag fyller 30.

Det är nog där det varit svårt det senaste året. Hur jag spenderat mina dagar, kvällar, helger inte passat in ens lite på varför jag åkte hit eller varför jag stannat. För alla de grejerna kan du göra i Kärrtorp likagärna som i Grekland eller Gnesta?

Nu råkar det vara så att jag är i London, och att många av mina bästa personer också råkar vara här, och det är precis som att jag de senaste månaderna landat lite i det. Jag har insett att även om jag kastar blickar av eld när min flatmate går in med leriga skor på vårt blankt vita kakel varje gång jag städat eller när jag spenderar femtio minuter ståendes på en full dubbeldäckare hem från jobbet, så finns också det andra stunder. Där den brittiska mannen ber om ursäkt fyra gånger fast att det var jag som spillde kaffe på honom. Där vardagsrummet är elva kvadratmeter men ändå behöver ingen ringa innan för att be om att få ta med någon på hemmafesten. Där jag har en favoritpub, en bästa restaurang, en besatthet till ett klädmärke, men som jag alla upptäckt bara de senaste månaderna. För London råkar vara som Hermione Grangers väska – oändligt stor och full av hemligheter och allt du kan tänkas behöva.

Det är nog så med de flesta städer. Saker man hatar att älska och saker man älskar att hata. Man måste bara hitta vilken typ av person man vill vara idag eller i November eller under 2018. Just nu känns London ändå spännande igen. Ibland behövs det en höst, ibland en flytt eller ibland ingenting för att man ska se det.

Forsättning följer, för – som min mamma och mormor säger – det är många svängar i långdansen.

 

Och alla ni som tog er igenom hela inlägget – jag vill gärna höra era tankar eller känslor kring det här ämnet. Är det helt främmande, eller känner du igen dig? Och vad är din kur för att ta sig igenom något sånt här.

 

Fler saker jag skrivit:
Krönikor
Minnen från London

x Linn
41 Responses
  • Flora Wiström
    07 . 11 . 2017

    <333333

    • Linn
      08 . 11 . 2017

      <3

  • Elin
    07 . 11 . 2017

    Så fint skrivet, jag älskar ditt språk. Känner igen mig i mycket, jag har bott utomlands i olika vevor och bor nu i Paris sedan 8 månader tillbaka och längtar hem jättemycket ibland, men jag älskar det också. Det är spännande vad som sker med en när man flyttar utomlands, allt går i vågor. Ibland (oftare senaste halvåret) känner jag mig också bara trött på livet. Men det känns okej att känna så ibland. <3

    • Linn
      08 . 11 . 2017

      Ja verkligen! Det går otroligt mycket upp och ned – tydligen efter såhär lång tid också. Men det är väl på något sätt det som gör det spännande också. Och lyllos dig som bor i Paris! <3

  • Linnea
    07 . 11 . 2017

    Superfint, och stark igenkänning. Jag tror att det är svårt (eller hade iaf varit för mig) att liksom vara pepp på sin stad hela tiden och försöka upptäcka saker och göra så mycket som möjligt hela tiden. En förstår ju att du kände så när du precis kom till London, men efter sju år är det ju liksom bara hemma, och kanske ingenting man behöver fundera så mycket över. För mig går det upp och ner, och det är klart att det är svårare att acceptera att hemma är hemma när man bor i en stad där halva lönen går till hyra och man hetsas att jobba hårdare och hårdare bara för att se de där manliga praktikanterna glida förbi, men man får försöka. Svamlar väldigt mycket nu, men vad jag menar är att jag tror att det alltid går upp och ner och att om man som du (och jag) bott utomlands länge nog är man typ fucked, för var man än är så kommer man alltid längta lite till det andra.

    • Linn
      08 . 11 . 2017

      Haha sista meningen i din kommentar fick mig att le. Du har helt rätt! We’re all kind of fucked.
      Det jag är förvånad över är inte att det går upp och ned när man bor i en ny stad. Det är att nu när jag verkligen känner att jag landat, att det är hemma, det är då jag börjar tvivla. Kanske är för rastlös helt enkelt, eller så kanske jag försöker lura mig själv med att det känns som hemma fast det inte gör det. #fucked

    • Linn
      08 . 11 . 2017

      Och tack för asfin kommentar. Älskade den!

  • jennifer
    07 . 11 . 2017

    Har tyvärr ingen kur eller tips att komma med, men känner igen mig så mycket i det du berättar. Under mina första 4 år i UK så hade jag noll hemlängtan. Men de senaste året har ett litet moln av hemlängtan flyttat in i magen, det känns inte alltid men varje gång jag scrollar förbi en tub kalles på insta så har det mullrat till och växt sig större. Men vafan, jag vill inte flytta tillbaka till Sverige heller?? Jag har ju mitt liv här. Är så glad för att du och London har hittat tillbaka till varandra, håll tummarna för att jag och UK också gör det.

    • Linn
      08 . 11 . 2017

      Exakt så känns det! Eller har känts. Och jag kan verkligen inte sätta fingret på varför. Men jag tror att det är viktigt att känna det och att veta att inget är permanent. Vare sig kärleken till en stad eller att om du skulle flytta till Sverige. Det går ju att ångra sig igen, och flytta igen. Hoppas det känns bättre snart Jennifer <3

  • L
    07 . 11 . 2017

    Hej!

    Känner igen mig sååå mycket. Bodde i London under två års tid och älskade det första året. Tyckte allt var fantastisk och spännande. Andra året kände jag mig precis som du beskriver – vilsen och less. Det jag tidigare älskat började jag istället störa mig på, precis som det så ofta blir i relationer som är i behov av ett break. Jag flyttade därför tillbaka till Stockholm, 5 år sedan nu och kunde inte känna mig mer tillfreds. Har exakt samma känsla här som jag hade under första året i London. Jag är övertygad om att jag säkerligen kommer hamna i den situation då jag känner mig superless på Stockholm, och vem vet var jag hamnar då? LA, Kina, Antarktisk? Sån himla lyx att världen rymmer så många kvadratmeter.

    Det handlar nog inte om var i världen man befinner sig, utan om var man är i livet och huruvida man är i behov av en förändring eller inte. Ibland blir det mest trygga tråkigt och ibland blir det mest spännande uttröttande. Jag är säker på att du kommer hitta rätt! Oavsett om det är London eller inte, det visar sig med tiden.

    P.S. Älskar din blogg <3 Och podd!! Du och Frida har så gullig jargong.

    • Linn
      08 . 11 . 2017

      Alltså PREACH! För det första – du ger mig hopp för livet när du säger att du älskar Stockholm så mycket! Pendlar mellan att vilja bo där nu till att vara livrädd och aldrig vilja återvända.
      För det andra – jag tror du har helt rätt. Det handlar inte om städer eller platser, det handlar egentligen bara om var man står med sig själv. Det är nog det som känns jobbigt egentligen, att jag ska behöva rannsaka mitt inre nu haha. Det är lättare att peka på mögel och ba DET ÄR DÄRFÖR JAG MÅR DÅLIGT.
      För det tredje – tack tack tack för att du läser här och för att du lyssnar på min och Fridas podd! Snart kommer andra säsongen <3 Puss!

  • Johanna
    07 . 11 . 2017

    Bodde i London i 3 år fram till -15 och var som du heeelt utan hemlängtan den första tiden. Visste att jag skulle stanna i London för evigt, hade brittiska vänner och en brittisk pojkvän och allt kändes bara helt rätt. Men sen där under sista sommaren gick min mormor bort, jag kände att jag missade saker i Sverige, jobbet var inte roligt längre och jag som du utnyttjade inte längre att jag bodde i en av världens mest händelserika städer. Det enda jag kunde tänka på var att jag ville var att bli barnmorska och att jag gick sönder av längtan efter min familj. Så där och då bestämde jag mig att nej nu flyttar jag tillbaka till Sverige. Flyttade till Stockholm 5 månader senare, där jag aldrig bott tidigare och dessutom nysingel, började sjuksköterskeutbildningen och kände egentligen ingen. Saknade allt som hade med UK att göra, den brittiska artigheten och torra humorn men framförallt att allting liksom alltid glittrade lite extra där. Men så började jag hitta min plats här, träffade mitt livs kärlek och jag kände mig närmare min familj igen. Så Stockholm känns ändå ganska bra just nu. Det bästa är dock att London alltid finns kvar och att min halvbritt också längtar dit. Så om några år vet jag att jag kommer att vara tillbaka, tillsammans med honom och då som barnmorska.
    Vet inte vad jag ville säga med detta mer än att gräset är inte grönare på andra sidan men ibland måste man ta sig dit för att inse att man kan vända om också <3

    • Linn
      08 . 11 . 2017

      Den här kommentaren <333 alltså folk pratar alltid om att det är så modigt att flytta utomlands men fan det är modigare att faktiskt flytta hem igen! Eller att sen dra iväg igen. Heja dig som gjort det alltså, så coolt. Och det går ju alltid att åka tillbaka hit igen om jag skulle vilja. Oftast tänker man så mycket innan ett beslut men när man väl tagit det så vet man ju i magen vad som är rätt och inte. Hoppas du älskar att vara sjuksköterska!

  • Malene
    07 . 11 . 2017

    Hey lovely Linn!

    I’m a Norwegian living in London (we have our four year anniversary in January!), and wanted to let you know that you were a huge inspiration when it came to me daring to actually move abroad as a restless 19-year old. Moving to London was the best decision I’ve ever made, and like you, I’ve lived what feels like many different lives and had ups and downs. Sometimes I hate this city, other times, it feels like I’m going to burst of joy and gratitude when I’m dancing at a house party with all the great people I’ve met in this city.

    I have, like you, lived in flatshares with people who annoy me greatly. I moved in with my boyfriend a year ago in a (quite big) flat in Walthamstow for only £500 pcm. Moving out of Hackney felt a bit scary at first, but I could not be happier than to have a flat (almost) all to myself for reasonable rent. The Walthamstow/ Lea Bridge road area is really well connected to Hackney (and central) and rents are, as I said, much cheaper.

    Anyways, sorry for this lengthy comment, just wanted to let you know what a great inspo you are and that if you get sick of flat shares, areas a bit further out are not that awful (which I’m sure you know already)

    xx

    • Linn
      08 . 11 . 2017

      Wow, can’t believe I inspired you to consider moving here. See, that’s something I should put on my resume! Glad that you liked it though so it wasn’t all false advertising haha.
      Also – I love Walthamstow! Daniel and I are actually looking into it. Did you get your flat through an agent or via a private landlord? We could be neighbours!

      • Malene
        09 . 11 . 2017

        Definitely something to put your resume! We got it through an agency, did not really come by any private landlords but the fees actually weren’t that bad (£150 each I think)

        • Linn
          09 . 11 . 2017

          That’s amazing! Do you remember what agency? Need to look into this ASAP <3

  • Saga
    08 . 11 . 2017

    Känner absolut igen mig! Har själv bott i både Australien, Stockholm och Umeå under det senaste år och jag tycker du sätter ord på känslan väldigt bra. Först innebär en ny stad/ett nytt land bara äventyr, men sedan övergår det långsamt i vardag och tvivlet smyger sig på. Väldigt fint inlägg Linn!

    • Linn
      08 . 11 . 2017

      Tack saga! Ja det är nog så. Men jag vill ju att livet ska vara kul jämt! Haha

  • stina
    08 . 11 . 2017

    Jag tänker väldigt mycket på det just nu och har gjort de det senaste halvåret. Bor i Göteborg och har bott här i 5 år, har aldriv tvekat om att den här staden är där jag känner mig som mest hemma. Gatorna känns varma trots minusgrader. Men under de senaste halvåret har jag mer och mer känt att jag inte vill bo i någon stad, är trött på människor och trött på att stressa. Vill till landet. Men jag tror nog att jag skulle vända ut och in på mig själv lika mycket även om jag skulle bott på landet, just nu är jag nog i behov av lugn och ro och då får man bara försöka att finna det där man är.
    Man kommer nog alltid att vända ut och in på sig själv genom åren, man kommer ha olika perioder i livet och jag tror att det viktigaste är att lyssna på sin kropp då i stunden.

    • Linn
      08 . 11 . 2017

      Ja men visst är det det som är det svåra! Är det att fly från sina problem om man flyttar? Eller är det fegt att stanna kvar fast att man längtar bort? Only time will tell I guess. <3

  • Sandra
    09 . 11 . 2017

    Tror det handlar om att vara i rörelse! Vi människor är ju vanemänniskor och vi kan anpassa oss väldigt lätt och snabbt. Från att jag var 19 till 26 var jag i konstant rörelse, bodde i London, Milano, Sydamerika, Värnamo, Karlskrona. Varje gång var det superkul att komma till en ny stad, hitta sina vänner och lära känna en ny stad. Älskade det! Sen så kom jag in på en utbildning i Göteborg och visste att jag var “tvungen” att stanna där minst 3 år. Hade panik första året, kände att jag missade något varje dag när jag inte var i på ett roligare ställe. Men jag missade ju egentligen ingenting. Sen vande jag mig som man gör:) och nu är det gött. Nu när jag är 30 år så har åren på ett ställe gjort att jag blivit van och bekväm med en stad. Tycker inte det är något fel med det, det är okej. Det kanske har lite med åldern och göra, jag orkar inte med skit längre. Jag vill inte ha ett jobb utan tjänstepension eller kollektivavtal, det är inte okej att utnyttja folk på det sättet. Men när man är ung kanske man orkar med mer skit? Men om du nu har bott i London i 7 år så är det ju ditt hem nu, du är van vi det och det finns fortfarande mycket att undersöka för staden är enorm. Men det som man har med sig när man en gång flyttat till en annan stad är att man vet hur lätt det är att flytta. Det ordnar sig alltid. Det som tar emot nu för mig är att jag inte orkar att flytta, det innebär att jag måste vara ubersocial, hitta nya vänner, hitta bostad osv. jag vet att det går men jag orkar inte för jag har gjort det ex antal ggr. Så slutsatsen är att, inte vara i rörelse gör en “bekväm” och det är okej. Men det är ju såklart olika för alla, detta är bara det jag har konstaterat av mitt liv. Du behöver inte vara så orolig, det ordnar sig alltid med allting.

    • Linn
      09 . 11 . 2017

      Jag förstår vad du menar! Skulle däremot inte säga att jag är så orolig eller i rörelse. Har ju varit här i princip hela mitt vuxna liv och även om det är utomlands så känns det inte direkt så för mig. Har bott i London i snart sju år och jag har varit väldigt bekväm med mitt liv här. Det har både varit vilt men också ett lugnt liv. Det jag menar med det här inlägget är att jag är kluven gällande om jag ska på riktigt satsa på att etablera ett liv långsiktigt här eller dra vidare, vilket gör att jag klurar en del. Men det tror jag att många gör vare sig man bor utomlands eller inte. 🙂

  • Johanna
    09 . 11 . 2017

    Hej Linn,

    Jag ar inne pa ar 15 i London. Vad du kanner, tror jag att vi alla kanner (alla = alla som lamnar familj och vanner och flyttar till en ny plats). Jag ifragasatter mina val pa nastan en daglig basis, jag ar livradd for vad Brexit kan fora med sig, men samtidigt sa forsoker jag foka pa att mitt liv ar har. Jag ar gift med en underbar man som jag aldrig hade traffat i Sverige, jag har en framgangsrik karriar inom ett omrade som inte ar alls lika utvecklat i Sverige och darfor vaxer jag professionellt i ett tempo som jag aldrig skulle kunna matcha i Sverige.

    That said, nagon gang flyttar jag… kanske inte till Sverige, kanske till Italien, kanske nagon annanstans, vem vet. Har man flyttat en gang, eller i mitt fall fem ganger Sverige-London-Sverige-London-Bryssel-London sa kan man gora’t igen och igen. Blir lite bladdrigt det har men min poang ar att det ar OK att vara osaker pa om var du ar ar helt ratt for dig, men lat inte det hindra dig fran att leva i nuet. Prata med folk, med din pojkvan, familj, vanner och se till att du inte gar och grubblar sjalv for mycket, det blir ingen glad av! Nar du ar redo att flytta (eller inte) sa vet du, lovar!

    //Johanna

    • Linn
      09 . 11 . 2017

      Vilken fin kommentar, tack för pepp! Du har helt rätt! Kan lätt bli fast i mitt huvud och inte dela med mig med andra. Däremot ser det nog extremt mycket ut så här på bloggen eftersom att jag delar med mig mycket av mina tankar och grubblingar och rätt lite av saker jag vet eller tycker är lätta. Men känner att det är en najs funktion för denna blogg att fylla. Speciellt för fler utlandssvenskar eller andra som sitter och huttrar i UK. <3

  • Linnea
    09 . 11 . 2017

    Jag flyttade hem i Januari i år efter 3 år i Oxford och 6 år i London. Jag är SÅ sjukt glad att vara hemma igen i Sverige, kan inte beskriva. Tycker allt är bättre i Stockholm – renare luft, bättre arbetsvillkor, nära familj, bostäder går inte ens att jämföra osv.. Saker jag inte tänkte var viktiga när jag var 20 år blir viktigare sen som att vara nära familj. Sedan tittade jag på de liv mina vänner levde i Stockholm och jämförde med mitt – jag jobbade jämt, bodde i sunkigt flat share, kunde inte spara pengar. Jag tror även det var i och med Brexit jag började undra vad tusan jag gjorde i England när jag hade ett så sjukt fint hemland där jag var välkommen. Jag skulle rekommendera fem miljoner gånger att flytta hem (not that I am biased) 😉 Tack för en superfin blogg.

    • Linn
      13 . 11 . 2017

      Haha vad härligt! Älskar att höra om hur folk ÄLSKAR de beslut de tagit. Tror att jag kännt större dragningskraft till Sverige om min familj bodde där. Finns ju få saker jag längtar så mycket efter som just söndagsmiddagar ihop eller någon som kan skjutsa till IKEA. men i framtiden! då kommer jag garanterat fråga om råd, så samla på dig medan <3 tack för fin kommentar!

  • Lovisa
    09 . 11 . 2017

    Det här är bara så träffande, bra skrivet! Jag själv, har bott i Oslo i 6 år och känner igen mig i så mycket av det du skriver. “Ibland behövs det en höst, ibland en flytt eller ibland ingenting för att man ska se det.”
    Och någon gång är en 22 år och vilsen och en annan 28 år och vilsen på ett annat sätt.
    Det är lov att inte alltid veta vad som är rätt, bäst eller vad som sker om 1 år eller 2. Tack för att du delar med dig och tack för bloggen som alltid är så bra!

    • Linn
      13 . 11 . 2017

      1000 tack! Exakt det jag känner. Många säger att det är ett misslyckande att känna sig vilse, men jag tror inte det. Alla gör vi det! Bara på olika sätt. Jag är ganska bekväm i min vilsenhet så delar gärna med mig av den. Men många blir otroligt oroliga haha! Hoppas Oslo tar hand om dig. <3

  • Anette
    10 . 11 . 2017

    Hi Linn! I’ve read your blog for quite a while, but haven’t commented until now (maybe because I didn’t know whether to do it in Norwegian or English. Preferences??) Having lived in London for five years myself, I’ve really cherished how you convey the feeling of living in London so darn well. London certainly has its ups and down, and after a period of feeling somewhat lost I decided to move to Barcelona to study for a bit. It’s true what they say though – you can’t change yourself by changing your circumstances – and I find myself longing to get back to London and all my best people there.
    I think it’s ultimately about growing up, accepting that you’re a different person and you don’t have to grab London by the balls at all times (just occasionally). Though I do recommend spending a few months away from London – I almost cried when I was on the Stansted express back on a weekend trip to London and saw the cobbled houses, leafy streets and Harry Potter-esque alleyways.

    Sorry for rambling on haha, but thanks again for sharing your experiences so honestly and openly and making me appreciate London even though it’s not always the easiest city to love (but the markets, the rooftops, the music scene – ah!) xx

    • Linn
      13 . 11 . 2017

      Preach girl! It’s a tough city, and a magical city. And sometimes I feel overwhelmed for not making the most of everything that’s London. And sometimes I couldn’t care less.

      That’s so brave of you to take off! And braver to admit you might want to return. London will always be here, even if it’s always changing. And it’s okay to return! Always.

      And please do comment more often! In english or norwegian. i understand both so run wild! <3

  • Sickan
    10 . 11 . 2017

    Hej Linn!
    Min historia är som sådan att jag bott i London 3 år, Berlin halvår och nu pluggar jag i en studentstad i Sverige. Har 2,5 år kvar på min utbildning och är så rastlös och frustrerad över att behöva vara kvar här!! Jag känner känslan av hemlängtan men vet inte vart? Trivs så förbaskat bra att vara på språng och flytta runt lite. Det som är både fint och otäckt med London är att det är en stad som får tiden att rusa iväg utan att man märker det. Vet tyvärr ingen kur för “hemmakänslan”

    Bara av ren nyfikenhet, kan du känna hemlängtan till Nairobi eller spanien?

    • Linn
      13 . 11 . 2017

      Vad spännande! Det är så olika det där. Och tror att man känner olika sug i olika delar av livet. Kanske att just nu måste du (och jag!) få känna oss lite rastlösa, och vilsa. Det är väll menat så. Och det kommer garanterat kommer så mycket spännande från JUST DET. Tror att det är speciellt nyfikna själar som känner just så, och dom brukar ju få vara med om fucking mirakel!

      Hmm.. nä. Känner ALDRIG hemlängtan till Spanien. Trivdes aldrig där och var glad när det året var över – även om jag är tacksam för att ha fått uppleva det.

      Jag kan känna hemlängtan till Kenya ibland. Men inte för att bo där kanske. Jag var 13-15 när jag var där och mitt liv som 25-åring passar bättre i London. Saknar alltid min familj som bor där såklart. Och frukten, stränderna, utflykterna och folket i kenya. Det är ett otroligt land.

  • M
    10 . 11 . 2017

    Åh jag minns att jag svarade på ett liknande inlägg du gjorde om detta, då jag flyttat hem till Stockholm efter sju år i Sydney. Hade lite såna känslor som du beskriver – framför allt att jag var så oändligt trött. Trött på att kämpa, trött på standarden, trött på att skrapa ihop pengar för att kunna åka hem och hälsa på en gång vartannat år. Det är ju verkligen så mycket mer påtagligt när man inte längre har den där känslan av att allt är nytt och spännande som liksom väger emot.

    Men Stockholm var ju inte rätt heller. Det insåg jag ganska snabbt, klarade ett år cirka. För mig tror jag det är ett fundamentalt val – jag vill bo i en storstad och jag vill jobba med det jag gillar (vilket i mitt fall tyvärr inte innebär någon jurist/revisor/finans-lön). Därmed väljer jag bort vissa bekvämligheter (typ en fräsch rymlig, icke-möglig lägenhet och att kunna äta lobster rolls flera gånger i veckan). En dag bara bestämde jag mig för det och sen dess har jag inte tvekat eller tänkt mycket på det alls. Så jag är evigt tacksam min flytt till Stockholm för den insikten.

    Men jag tror det är viktigt att leva i nuet, som många har påpekat. Du kan flytta imorgon eller om ett år eller om fem och du kan ångra dig och komma tillbaka. Du behöver inte bestämma dig för vart du ska bo i resten av ditt liv, man kan ta ett par månader i taget. Att behöva “settle down” och liksom välja en slut-destination är inte för alla.
    Det är okej att tröttna på städer också tycker jag. Jag utgår ifrån att jag kommer flytta igen om några år (är alltså i London nu) och det gör mig typ glad mer än något annat? Finns faktiskt inget bättre än att ha kompisar utspridda över flera delar i världen heller för då har man så himla många bra resor att planera.

    Kram

    • Linn
      13 . 11 . 2017

      Haha lobster rolls vinner alltid! Och tack för att du delar med dig. Uppfriskande att höra någon som ba – DET SÖG SÅ JAG DROG IGEN. Man får det, och ska det om det inte känns rätt.

      Ska absolut bli bättre på att leva i nuet! Och inte grubbla. Men tror också att anledningen till att jag grubblar så mycket nu är att jag just gömt undan ALLA dessa tankar och funderingar och känslar i flera år nu, och därför bara “hamnat” där jag är nu. Det är inte dåligt att leva i ovisshet och obekvämhet ett tag, och gå upp i sina tankar. Det krävs för att en ska känna sig hemma tror jag, och jag förespråkar alltid aktiva val istället för passivt rinna iväg med floden – även om jag är proffs på det haha.

      Tack för asfin kommentar och pepp! Och grattis till nykärlek till London – det är ju det bästa!

  • Elsa
    11 . 11 . 2017

    Jag svarade också på ett liknande inlägg för ett halvår sen! —> Så fort jag fick chansen efter studenten lämnade jag Stockholm och Sverige för att jag alltid vetat att det var så det skulle bli. Fem år senare, tre olika städer, två kontinenter. Men mest Berlin. Tanken var för mig att efter flytten från Kampala jag gjorde i våras skulle jag landa i Stockholm, bli vuxen på riktigt, pröva det här med moderlandet. Det gick inte. Det finns tusen anledningar och kanske ingen alls till varför Stockholm inte är min stad, trots så lycklig den ibland kan göra mig. I Berlin finns allt lite mer, och för mig är möjligheterna så mycket större till vad för mig ger ett rikare liv. Samhället får oss att tro att vi ska återvända dit vi en gång föddes, men jag tror att jag från början föddes på fel plats. Det är pyssligt och jobbigt och annorlunda att bo i främmande land, men det ger mig de grundstenar jag behöver för att känna eufori. Jag hade en idé om att jag skulle lajva ungdomen vilket jag för några år sedan gjorde, mitt konsekvenstänk försvann totalt under ett par år och jag fick vara fri. Men nu tar andra behov större plats. Kanske att vi tänker att vi flyttar till annat land, ny stad, för att ha kul en tid, tills det verkliga på hemmaplan ska ta vid. Och så småningom blir det nya det som är hemma och då är det inte längre det som vi flyttade dit för. Eftersom vi redan en gång har letat och hittat det vi först inte kunde få, blir när rastlösheten tar vid vår snabbaste utväg att tillfredsställa behoven på ännu en ny plats. Vi har redan gjort det en gång, då går det att göra igen! Men jag tror att om man stannar, ger staden chans att tillfredsställa även de nya behoven, infinner sig något nytt. Ett hem vi själva valt. Med allt vad ett liv och vardag innebär.

    Det här blev en smärre novel, men det är fint att se att många utflyttare delar många tankar och funderingar om sin nya plats, och den de lämnat.

    Kram från ett regnigt Berlin!

    • Linn
      13 . 11 . 2017

      SÅ FIN KOMMENTAR! <3 Känner igen mig jättejättemycket. För mig var den perioden utan konsekvenstänk otroligt viktig. Hade varit en så mycket ledsnare och tråkiga människa idag om jag inte haft den. Men så som du säger - nu har jag andra prios! Thank god.

      Hoppas verkligen att jag får känna eufori för resten av livet - det är vi alla värda! Sen tror jag inte att någon är född på fel plats. Platser och städer är lite som kläder, de passar oss olika bra i olika delar av livet.

      Kommentera alltid snälla! Vill höra mer visdomar.

  • *
    12 . 11 . 2017

    Heejjj Linn! First and foremost tack för en nice blogg. Så väldigt opretentiös och relaterbar är den. Gillar dina texter, du är som Taylor Swift impersionated i ditt skrivande. Dina texter är relateable, lättsmälta och sprakande, all in a good way!

    På tal om det du skriver hemlängtan, bortlängtan, nya platser, den man lämnat osv!

    Dis is my story: haha. så kul att få skriva av sig lite btw, älskar när kommentarsfältet bli interaktivt såhär, du svarar ju på alla kommentarer!!

    Bor för tillfället i min hemstad, en ganska liten stad i mellansverige.
    Längtade långt bort större delen av gymnasietiden och flög långt bort efter studenten. Spenderade några år utomlands och på andra ställen i Sverige och hade the time of my life blandat med the worst times of my life under dessa år.
    Brände halvt ut mig en gång och resultatet blev att flytta hem till då jättelilla hemstaden igen. Den jag föraktat (japp sorry not sorry) så hårt där på slutet innan studenten. Mådde så dåligt första tiden och såg mig om efter andra ställen att dra till, men i och med denna livskris/utmattning så sprang känslorna ikapp mig ändå och jag kom till insikt att ingen plats i världen skulle kunna förändra min situation och inställning till livet.
    För jag tyckte då att utan spänning var livet liksom inte värt att leva. Och att stagnation is the enemy.

    Nu såhär två år senare kvar i samma stad, lilla hemstaden så inser jag att stanna upp var det enda jag behövde just då.
    Bara vara och inte ha så mycket oväsen eller intryck runtom!
    Det hände något med mig och mitt perspektiv på tillvaron, nu bor jag i en tvåa med the love of my life (japp sorry not sorry) (betalar 4000 kr i mån för 60 kvm btw! (sorry not sorry) och har äntligen hittat “hem” till en utbildning på länets Högskola (tredje gången gillt) . Insåg ganska nyligen att jag är nöjd och lycklig i tillvaron.
    Trodde jag inte där på gymnasiet att hemstaden någonsin skulle kännas såhär bra igen!
    Så min slutsats, städer finns kvar förändras ibland och förändras ibland inte alls. En själv förändras, kanske beroende på stad, kanske inte.
    Fortsätt berätta om ditt liv! Jag älskar att läsa om det. MVH *

    • Linn
      13 . 11 . 2017

      Haha roligaste jag läst! Skulle ÄLSKA om min blogg var som Taylor Swift. <3 Och guuud, skriv ALLTID AV DIG TACK! Älskar om mitt kommentarsfält kan bli ett forum. Run with it girl!

      Så glad att du mår bra och hittat rätt. Håller helt med om att "Städer finns kvar förändras ibland och förändras ibland inte alls. En själv förändras, kanske beroende på stad, kanske inte.". Och det är så viktigt att flytta för rätt anledningar. Att inte rymma eller fly, utan att känna efter varför man bill iväg. Oftast finns ju allt vi behöver redan där vi är.

  • Malin
    24 . 11 . 2017

    Bra inlägg….jag och London har en 8 årig lång historia….flyttade tillbaka hit nu (mars 2017) för tredje och sista gången då jag äntligen insett att det är här jag vill vara…men jag typ kollapsade i Sverige förra året, ungefär så som du kände när du var utarbetad. Jag tror att det hände mig med för alla mina hobbies så som foto och allt annat försvann. Det värsta var att hur mycket jag än försökte så kunde jag inte resa mig upp..då visste jag att det endast är London som hjälper så här är jag nu. Har äntligen börjat använda kameran igen och kunnat börja arbeta för mig själv igen (arbetar som frilansande skribent). Dock är jag nog inte helt “läkt” för jag har vissa dagar och veckor som jag inte lämnar mitt rum tex och allt känns jobbigt…så med tanke på att du också varit utarbetad så kanske vi båda fortfarande har en dos kvar av det?
    För jag förstår inte varför jag får såna dippar då och då fortfarande. Jag menar jag älskar den här staden och kommer aldrig tröttna på den, älskar hela Storbritannien. Dock har jag blivit av med dessa dippar en gång tidigare. Då spenderade jag flera timmar varje dag i London och bara gick runt. Låter stört men det hjälpte mig att få ett “clear mind”. Både du och jag är writers och vår hjärna går ständigt på hög varv då vi påverkas så mycket av det vi ser och hör, vilket är uttröttande såklart. Så ibland kanske det hjälper att spendera lite tid med staden på tu man hand för att lära sig att älska den igen 🙂

    • Linn
      27 . 11 . 2017

      Malin! herregud, känner igen mig så mycket i det du skriver. och vet du, hade inte ens tänkt på att mycket av mina dippar har att göra med utmattning. fortfarande! så lätt att glömma bort allt det när man är “förbi” det värsta, men det stämmer ju – klart att det kommer i skov fortfarande. Och så jääääkla bra av dig att plocka upp och bara flytta tillbaka hit. Hejja dig! Ska se till att planera in ensamt strosande i London GENAST. Skulle må bra av det tror jag med. Tack för asfin kommentar och hoppas vi springer på varandra någonstans bland allt tegel. Puss!

What do you think?

Your email address will not be published. Required fields are marked *