dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

You are viewing Writing

& all I do is run for the bus

Posted on

 

socks | 5Preview

 

Jag sneddar över vänstertrafiken för att hinna ikapp bussjäveln. Marsluften bränner till i lungorna och borgmästaren har gått ut med en officiell varning till Londonbor att inte träna utomhus. Men smog och luftförorening är inte sånt jag tänker när jag klämmer mig in genom bakdörrarna, tvingar busschauffören öppna dom igen, klättrar den livsfarliga trappan upp till övervåningen som redan svajar. För varje morgon när jag springer till bussen är min hjärna som en snöglob av ögonblick som blir till meningar som blir till kapitel. Karaktärerna skriker på mig och ingenstans finns en penna för jag är sen till bussen och den får jag inte missa för att skriva är inte mitt himla jobb. Något typ knäcker till inuti, bryter isär, vill ut. Vet du när de håller sig knäpptysta? När jag sitter vid en skärm med ett dokument uppe, med flera timmar lediga.

I framsätet på andra våningen och vi dundrar ned över gatorna, klipper av trädgrenar från de nakna stammarna vid trottoarkanten. En trettonåring i skoluniform sitter med sina svarta läderskor på rutan framför och tuggar på ett kycklingben. Klockan är 08.29 och jag försöker stilla min andning, inte låta svetten bryta ut, göra min lugg stripig. Inuti vrålar det. Jag letar fram en bläckpenna bland bortglömda kvitton och tobaksflingor kvarglömda från nattshift och sommarsorg. I min anteckningsbok klottrar jag ned meningar så snabbt att jag inte kan se vad det står. Försöker springa ikapp tankarna innan de är tyst igen. Vägarna är oplanerade och vi ger inte företräde till någon. Varje sväng gör sylvassa jack i mina bokstäver. Bläckpennan tar slut, jag byter till telefonen, hamrar på skärmen, suddar, startar ett nytt dokument i raden av andra filer jag glömmer bort finns. Jag är så otroligt ounik.

Någon författare sa det i en podd en gång, att alla andra i samhället är livrädd för att höra röster. Fast inte för skrivande personer. Då är det livsviktigt.

Det går inte att gömma sig längre. Dom är här och dom är arga, levande, fullvuxna. Och allt jag gör är att springa till samma bussjävel.

how I deal with my anxiety

A post I wrote in Swedish about how I see my anxiety & how I try to deal with it.
You can translate it here.

Låt oss prata lite om ångest. Får kommentarer av er ibland som önskar att jag skulle skriva om min ångest och känner mest hur? Kan inget om ångest, vet inget om ångest, bara att den alltid gömmer sig där. Jag gör ett försök i att vara ärlig ändå. Tänk en lägesrapport skrivet av en person som har noll himla koll på läget.

Min ångest ligger alltid som en pöl inuti mig och känns alltid litegrann, skvalpar och rinner över. Den växer i perioder och kommer i skov. Ibland som tsunamivågor, ibland som en långsam översvämning.

Den här veckan är jag nere i en sån svacka. Det är för tidigt att beskriva vilken, men den är där. Vi kan säga att jag är i stormens öga och ser inget slut eller början på mig själv.

 

 

Att jag just nu ligger jag i en dal märks på lite olika sätt:

  • Varje gång jag går utanför vår grind måste jag kolla åt alla sidor hundra gånger för i ögonvrån får jag för mig att en dubbeldäckare kör emot mig och prejar ned mig, klämmer mig mot gallret.
  • Jag kommer på mig själv med att hålla andan.
  • Fleetwood Mac sjunger Sweet Little Lies för mig i mina hörlurar. Sladden är så jävla knuten, invirad, förvirrad.  Jag försöker linda ut den ur blixtlåset på min jacka men det går inte och jag orkar inte en motgång till så jag slänger ned den i väskan.
  • Fast att min kontorsstol står helt still så känner jag att jag snurrar baklänges.
  • Hoppar till vid varje litet ljud.
  • Går in och ändrar bio på min Instagram. Vet inte vem jag är, hoppas att den ska hjälpa mig att klura ut det. Eller i vilket fall hålla uppe skenet över att vara rätt typ av vilsen.
  • Tappar matlusten. Hetsäter orimliga portioner.
  • Känner mig totalt övergiven och samtidigt svarar jag inte när någon ringer. Ser framför mig ett liv utan social kontakt och accepterar att det förmodligen blir mitt öde.
  • Hänger bokstavligt talat på Daniel som om jag vore en koala och han mitt träd. Han frågar vad det är och jag har glömt bort hur en pratar.
  • Jag undviker att gå på alla glipor och linjer mellan gatustenarna i trottoaren.
  • Får en känsla av att jag alltid är på fel plats, otillräcklig. För att inte vara på fel plats ser jag till att apatiskt hålla mig till jobbet hemma jobbet hemma.
 

 

När det här händer finns det ingen förvandling eller trolldryck som får det att försvinna, men här är några saker jag gör för att hålla ångesten lite i schack, för att inte gå under helt:

 
  • Landa i känslan. Min mamma och min pappa som är väldigt kloka personer lärde mig det. Att det är okej att må dåligt också. Det måste liksom få vara så ibland. Och genom att våga landa i det obekväma så eskalerar det i vilket fall inte.
  • Yoga. Tyckte det var fint hur vi var så många som bondade när jag skrev hur yoga alltid får mig att fälla en liten tår. Mycket av min ångest är stress- och prestationsrelaterad och sätter sig i musklerna. Yoga blir som ett snällt sätt att vrida ur den emotionella trasa som är min kropp.
  • Laga långa recept. Tror att det här är väldigt olika, men min hjärna fungerar väldigt bra med att utföra metodiska uppgifter som matlagning, inventering, byggarbete (haha ofta), eller typ kratta löv osv. Sånt som har steg och riktlinjer och gör att jag får arbeta med mina händer. Det är en av de få gångerna min hjärna får vila helt och hållet, plus att för mig är matlagning den ultimata kärleksförklaringen till mig själv.
  • Stäng av notifications. Att inte bli avbruten, gå att bli nådd och istället kunna få leva på sina egna villkor, vara ifred.
  • Sömn. Avboka allt i form av måsten och jobb och gå och lägg dig. Det går att sova bort viss ångest för ofta är det utmattningsrelaterat.
  • Skapa något uruselt. När jag har ångest är jag förlamad och vill ändå bli distraherad. Resultatet blir något slags apatiskt tv-tittande som inte hjälper alls. Istället försöker jag vända mig till något opretentiöst som jag går in med inställningen att vara medvetet dålig på. Oftast dagboksskrivande eller måla. Målet är att vara sämre än dagisbarn och en får kladda, stava fel, byta riktning. Dålig energi brukar vara bra att få ut med ett kreativt vapen som en pensel eller penna.
  • Gå i terapi. Ångest härstammar från mycket, och vissa saker går faktiskt att eliminera om en får hjälp. Jag gick i terapi i åtta månader för två år sedan och saker jag trodde skulle ta upp varenda dag för resten av mitt liv har helt bleknat bort nu. Fruktansvärt smärtsamt och helt värt det. Är så stolt över mig själv som gjorde det och så tacksam till läkaren på akutmottagningen som hänvisade mig fast jag tyckte att det var onödigt.
  • Spendera tid utomhus. Helst själv. Gå på tysta gator, i fuktiga skogar och lyssna på typ löv och koltrastar. Ligga ned på någon gräsplätt som en himla hippie och känna att livet är skit eller att det löser sig. Naturen har en läkande, lugnande effekt.
  • Berätta. Du behöver aldrig berätta för alla, var bara inte helt ensam i det. Det är viktigt att inte skämmas, att våga be om hjälp, be om förståelse.
  • Va snäll mot dig själv. Fan, det är okej att inte göra något av det en borde heller. Ge dig själv typ en kram och gråt lite. Något som är bra är att ha ett mantra. Typ “Jag är en bra människa. Imorn blir bättre.” och upprepa tills en glömmer bort vem en är för en stund.
 

 

Vill också lyfta en kommentar som Malin B skrev:

“Tänkte tillägga tips! Om man har svår återkommande eller ihållande ångest så tycker jag det första man ska göra är att besöka en läkare för att genomgå en fysisk undersökning, så man kan bli lite lugnare över att man i alla fall inte är fysiskt sjuk. Och därefter prata med sin läkare om eventuell behandling i form av KBT, samtalsterapi eller om antidepressiva behövs. I det långa loppet kan det vara värt det. Hitta dock en läkare som du litar på, det är A och O. Sömn är sjukt viktigt för återhämtning också, då ångest kan vara ett tecken på stress. Annars: yoga, mindfulness, kramar, skratt, vänner, sex, träning.”

 

 

Nu orkar jag inte skriva längre för klockan är 00:51 och jag är ju tydligen en sån med kontorsjobb nuförtiden så jag vill gå och vara en koala på mitt träd som ligger och suckar i vår säng. Här kommer en låt jag gillar. Och som slutord – håll fucking ut. Du är en pärla, och vet du, det kommer bli bra. Lovar.

 

 

krönika: att jobba sent är ett tecken på dåligt omdöme

Linn,-scarf,-December-LondonKaffe,-coffeeLinn,-December-London

 

Det jag kommer berätta om nu är något jag skäms över.

De senaste månaderna (året?) har jag jobbat mer än tolv timmar minst sex dagar i veckan. Jag har pluggat 300% på universitetet samtidigt som jag praktiserat, bloggat och sedan jobbat minst tre kvällar i veckan på bar. I augusti ändrades det för då jobbade jag “bara” heltid, dvs till ungefär sju eller åtta, plus bloggade varje dag. Det är inget skryt, det är äckligt. Den senaste tiden har det gått så långt att jag inte kan sova längre. Min hjärna surrar och tankarna spinner i raketfart så fort jag stänger ögonen. Jag behöver vila, men det går inte längre så jag ligger vaken till sent på natten.

Jag är nära att falla i den fällan som många i vår generation gjort. Jag pratar om utbrändhet.

Så pass många av mina vänner och folk runt omkring har bränt ut sig de senaste åren att det är knappt att någon reagerar när en får nyheten. Bloggare, profiler, chefer skriver om utmattningssyndrom och utbrändhet som om det vore den årliga influensan. Något en får räkna med att ta för att “komma någonstans”.

På varje arbetsplats jag varit på så är det de tendenser som leder till utbrändhet som värderas, uppmuntras, belönas. Att vara den som går sist, som tar på sig allt extraarbete, jobbar över kapacitet och förväntan. Den som har en arbetsbelastning som egentligen borde delas upp för två. Vad du är duktig alltså, skitbra jobbat, jag förstår inte hur du orkar. Nej, vet du vad det är, det är fruktansvärt. Utbrändhet är inget skämt. Visste du att utbrändhet ger riktiga hjärnskador? Det är inget som försvinner med en spahelg på Yasuragi eller en juicecleanse i februari.

En nära familjemedlem blev rejält utbränd när jag var yngre så jag har suttit på första parkett och sett hur illa det kan gå. Hen var sjukskriven i flera år. Vi körde hem från skolan och hen glömde var hens hus låg, så vi irrade runt på gatorna och hen storgrät framför ratten. Andra dagar spenderade hen i ett mörklagt rum för att dagsljuset var för starkt. I februari. Minsta ljud skar igenom hens hjärna. Att vara utbränd gör att du inte klarar av saker vi tar förgivet varje dag och leder till så mycket smärta och ångest att det inte går att beskriva.

Att som regel jobba sent är ett bevis på dåligt omdöme. Dåligt omdöme och brist på respekt för en själv och för de runt omkring en. Vi kan inte skylla på brist på bevis eller kunskap längre. Vi vet att det är dåligt. För det är aldrig bara ett projekt som kommer kräva all din energi och tid. Efter det kommer ett till. Och ännu ett till. Och ett till efter det. Har du lagt ribban högt då så kommer det förväntas av dig att fortsätta prestera. Visst att en ska jobba hårt och vara dedikerad, men aldrig såpass att det får gå ut över din hälsa. Det är inte att göra ett bra jobb. Det är din skyldighet som vän, dotter, partner, pappa, anställd, att ta hand om dig. För absolut ingen kommer applådera någon som jobbar ihjäl sig.

På företag är alla utbytbara, men hemma är ingen utbytbar.

Som chef hade jag krävt att folk lämnar i tid, för tid att vara ledig gör en till en bättre anställd. Utan tid att varva ned så bryts vi ned. Utan tid att ha tråkigt, får vi aldrig känna efter, hitta saker vi älskar. Det är i de långsamma minutrarna som vi hittar mod och ramlar på nya hobbies, snyggingar att bli kära i, ideer till projekt, drömmar vi vill förverkliga. Hur många har inte jobbat så jävla fucking svinbra när en äntligen fått ligga med den där baben en trånat efter så länge? Eller när en fått spendera en heldag med sina bästa personer? Eller målat klart sitt sovrum? Det är där vi hittar energi. Det är därför företag älskar att ta in unga praktikanter, för de har så mycket motivation och idéer. I deras liv har jobbet en biroll. Visst att det delvis kommer med ålder, men att ha ett så pass rikt liv, där arbete inte är mittpunkt utan något en gör för att ha råd att finansiera allt annat är en fördel.

Jag vet att det här samhället är stört och att det inte är lätt att bara vända om och be om ledighet när ingen annan gör det. Jag har fallit i exakt den fällan. Att sätta ned foten när pengar, makt, prestige står på spel är svårt. Men vill jag komma någonstans så måste jag det. Det heter utbränd av en orsak. Det är svårt att tända ett ljus igen om det redan brunnit ut. Sorgligt va? Vi kan alla göra aktiva val att ändra det här klimatet litegrann. Hjälpa till att omstrukturera, säga stopp när en kollega är på hal is, ge förslag på hur en kan ändra policy på sitt jobb, förklara och bevisa varför det är lönsamt. Och våga byta företag om de inte lyssnar. Det är aldrig värt det. När en är utmattad har en inte ens energi att bli glad för en löneförhöjning/befodring/eloge/vinst.

Anledningen att jag skäms är att jag känner att jag gjort tvärt om. Jag vill inte vara den som bloggar om stress som något nödvändigt för att ta sig dit en vill. Att hjälpa till att normalisera, göra det till något glorifierat.

Än så länge är jag inte utbränd, men min livsstil är där och nosar på det. Idag har jag och Daniel bestämt att vi ska gå igenom mål för året. Nu är det nog, jag vägrar slava och må dåligt. Jag gillar mig själv för mycket! Nästa vecka har jag en review med mina chefer och då ska jag be om att jobba hemifrån en dag i veckan. Den sociala stress jag känner på kontor gör mig inte produktiv. Plus att jag vet att jag kan göra mitt arbete på 4 timmar istället för 9 om jag lämnas ostörd och vet att jag inte är knyten till att sitta kvar på en stol när jag är klar. Och det är bara ett steg mot en bättre balans.

Såklart är vi alla olika, och ett blogginlägg revolutionerar knappast någons liv. Men jag hoppas att det kan få någon att stanna till, våga gå hem i tid eller i vilket fall tänka om.

An opinion piece I wrote in Swedish about the sick work culture where habits that lead to burnouts is what is admired and rewarded in work places, and how I want to change that. Please translate it here.

 

 

Linn

Följ min blogg med Bloglovin och på Instagram

home is where the flatmates are?

Notes Home Interior Avocado-plants skull

Några detaljer från mitt och Daniels rum.

Det börjar bli så mysigt alltså. jag stormtrivs verkligen. Vi har så fina saker, området vi bor i känns säkert, allt i lägenheten fungerar, det är inget mögel. Saker som kanske tas för givet i Sverige men som anses som en lyx i London. Vi har liksom diskmaskin – höjden av lyx.

Däremot kan jag inte hjälpa att få klaustrofobi på att vi bor med andra. Don’t get me wrong, jag älskar våra flatmates, de kunde inte vara bättre. Känner på riktigt att vi haft så förbannat tur med dom och älskar när vi hänger. Men herregud, jag och Daniel har varit ett par i snart fem år och aldrig bott själva. Jag vill ha ett hem som bara är vårt! Där vi kan ligga nakna i soffan och ta upp tvn hela hela dagen. Ha fler än ett rum att fylla med plantor, tavlor, möbler. Jag vill kunna öppna kylen och bara se vår mat. Jag vill att det ska vara våra fläckar jag torkar upp med strumpan, vår tvätt som hänger framme för länge, vår disk som inte ställs in i diskmaskinen. Jag vill ha sex i köket och kunna bråka öppet och därefter smälla i dörren till ett annat rum. Jag vill ha så pass mycket golvyta att vi kan köpa en matta, kanske två. Laga äggröra i pyjamas.

Har aldrig trivts såhär mycket i en lägenhet förr, och samtidigt aldrig känt ett så okontrollerbart kli efter något eget.

Är det värt att flytta från staden jag älskar bara för att vara ensamma inom fyra väggar?

Mycket i mitt och Daniels liv är trixigt eftersom att vi är från två olika länder och bor i ett tredje. Och att det tredje råkar vara UK och just London gör det bara svårare. Att flytta till en egen lägenhet har vi inte råd med, om vi inte flyttar långt ut. Men då försvinner närheten till allt jag bor i London för.

Istället sitter vi alla fem flatmates och tittar på Chef’s Table på tisdagskvällar. Och det känns fint. Fast jag undrar ändå när fan man ska kunna bli vuxen istället för instängd i det som är onajs med att vara ung.

Allt är väll relativt. Så jag antar att just nu, stormtrivs jag. I vilket fall relativt mycket.

A text I wrote about having to live in a flatshare even after having been a couple for almost five years. Translate it here.

 

 

Linn

Följ min blogg med Bloglovin och på Instagram

 

brexit: about the sad state of britain

View-over-London-Skyline-Rooftop

 

I have struggled to put any words in here since Friday. A darkness and immense sorrow has coated Britain since the referendum made Brexit a reality by 52% voting to leave the EU. The reason for my move here five years ago, and why I’ve remained all these years despite ridiculous rents and moldy flats has been the pride London possess in being inclusive, accepting and diverse. For the first time I feel unwelcome and unwanted in my home. The anger and sadness is indescribable and I am, together with millions, dizzy with disappointment of how the world is regressing to fear and disbelief of a global community in this time of uncertainty, conflict and pain. In the aftermath many are also full of regret as we are not sure of the repercussions of this decision.

I think it is disgusting that the government would allow a decision this large happen before anybody, not even the politicians, know of the consequences or even what the following steps would be. It has divided not only a community and a country, but the world, which is the last thing we need in a time like this.

But this past weekend has also given me hope. I spent it all working at the bar, and the referendum was the sole thing everybody talked about. I had countless grown men in tears over everything that their community here in London stand for and are built on – inclusiveness, diversity, acceptance – to be torn to shreds. And I felt the pride of all those core values expressed in every tiny grain that is London. Despite being enveloped in disbelief we could all still unite. My social channels, news channels and conversations are flooded with strength, integrity and solidarity. Brits have both online and offline expressed their discontent and frustration over this ridiculous process. And they will not have it. Young women organising counter actions and protests as well as officials issuing statements that they refuse to obey to closing their communities.

In these dark times we will not give up hope, not cave in to hopelessness. It is a regretful decision, but I hope this will be the wake up call not only the UK but that the EU and the world needs. And I am sincerely doubtful that a true Brexit will fully happen. Instead I hope that this will fuel our fire to stand up for the society we want, an open and welcome one. I won’t succumb to terror and sorrow, and I know you won’t either.

For all of you who have written asking if it is pointless to even think about moving to London any longer I say to you that no, it is not. Firstly the British government has to make a decision as they have the final say in this. And if they do it will take at least two years to implement the UK leaving the EU and this might still mean free movement for Europeans.

 

 

 

Linn

Follow my blog on Bloglovin

 

 

five interviews on london, photography and sisterhood

Att vara något offentlig på internet betyder att ibland hör folk av sig för att få ens expertutlåtande på saker. Jag har ju turen att få vara på båda sidorna en del så jag tänkte att vi skulle kika på när jag intervjuat och blivit intervjuad den senaste månaden!

I’ve been interviewed and also interviewed a bunch of cool ladiez this past month. All in Swedish though, but either use google translate, or hire me to write more in english! ^^ lmcwiberg@gmail.comlinn mitt london londonsvenskar intervju

 

Först ut intervjuade LondonSwedes mig för deras serie Mitt London. Vi snackar om allt vad London är och betyder för mig och så langar jag en drös tips för nyinflyttade. Läs intervjun här.

 

För det andra skriver jag numera flera artiklar i veckan för Metro Creative, som ni vet, och det är så förbannat himla kul! Alltså kan folk anställa mig forever för att skriva om tuffa brudz och kulturella saker som händer i världen? Här är mina fyra favoriter:

Screen Shot 2016-05-31 at 09.38.38

När jag var i Kenya i februari mötte jag upp svintuffa Camilla Wirseen som efter att de senaste åren jobbat i Nairobis slumområde Kibera insåg att lösningen på flickors mens också kan vara det som tar de ur fattigdom och utsatthet. The Cup är projektet om systerskap, menskoppar och att ta vara på mänskliga rättigheter.

Screen Shot 2016-05-27 at 10.45.55

Frida-My är en 23-årig fotograf från Stockholm vars analoga fotoserier gjort mig knäsvag och full av avund. Jag var bara tvungen att intervjua henne för alla tips och trix och hemligheter bakom hennes foton. In och läs!

 

Screen Shot 2016-05-27 at 10.44.21

Grep tag i Petra Stenvall som startat och driver Tjejland, plattformen där vi kan samlas runt och inspireras av verk av kvinnliga fotografer världen över.

Screen Shot 2016-05-27 at 10.43.59

Streetwear har gått från att vara en subkulturell livsstil till en gigantisk modetrend. Jag pratade med Maria Pizzeria om hennes syn på denna kommersialisering och om varför hon anser att streetwear handlar om mer än vad som händer på gatan. Läs här!

Om du har en tidning/plattform/projekt/företag som du vill att jag skriver något eller intervjuar någon för mejla mig på lmcwiberg@gmail.com

 

 

Linn

Follow my blog on Bloglovin