dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

Woo-stuh-sher

En stor anledning till att jag tog min paus från allting internet i höstas var för att jag kände att jag i princip gick miste om livet, min ungdom, allt som händer utanför fönstret. Istället gick massor av min tid till att skapa saker för appen jag jobbar för, för mitt eget företag och för alla mina kanaler. Och sånt är också kul. Men livet är roligare. Och content är bara kul att skapa om det utgår från riktiga livet. Formler och tags och trender är en bra grund att stå på och ett bra sätt att växa snabbt, men jag vill skapa sånt som är jag och let’s be real here – jag är värdelös på att låtsas vara någon annan så att…

Istället vill jag kunna se på den här platsen som om det vore min klippbok, ett album som kapslar in det som är jag 2018. Sånt jag är med om, sånt jag funderar på, saker som gör mig förbannad, saker jag vill. Det ska vara mer liv och mindre polerad yta och mindre snabbkomsumerade inlägg. Det syns så tydligt, tycker jag, när någon slängt ihop ett inlägg “för att publicera två om dagen”. Mycket det här är för er. Slit och släng och något de flesta scrollar bort. Och så stressigt för den som behöver producera det.

Jag tänker att det finns en anledning till att författare debuterar så sent. Såklart för att det tar ÅR att lära sig att skriva bra. Men också – vi måste ut och uppleva saker, göra bort oss och missa poängen helt flera gånger om innan vi kan luta oss tillbaka och sätta fingret på vad som egentligen hände. Vi måste ha något att berätta.

Så förra helgen var det precis det jag gjorde – jag drog ut för att live a little. I Worcester närmare bestämt.

 

 

För ungefär femtontusen sekel sedan, när jag och Daniel vaknade upp i samma säng för allra första gången. Då drog jag på mig mina skinnbyxor och stal en tops från badrumsskåpet för att städa upp det värsta av lördagsmaskaran. En våning ned dånade the Smiths ur högtalarna och ut över det vackraste vardagsrummet jag sett i London, och där i en röra av oljefärger, halvfärdiga canvaser och penslar i olika tjocklekar träffade jag Alex för första gången.

Alex och Veronique hade dejtat i några år vid det här laget och sen ett år tillbaka var de alla tre flatmates i ett fyra våningars town house på Spitalfield’s Market. Jag skröt om det redan då. Hur jag vaknade upp i ett slott som säkert var värt flera miljoner pund (och om det inte var sant då är det garanterat sant idag) när jag själv delade säng med min vän i en håla full med kackerlackor.

En fördel med att bli äldre är verkligen att ens vänner blir bara bättre på att anordna festligheter. Och det bästa de senaste åren är att många slår på stort när de fyller 30. Jag hoppas att det säger mycket om att vi går in i en tid av storslagna arrangemang än att det här är sista smällen. Nu var det just Alex 30-års fest och vi var 30 stycken som begav oss mot Worcester i Worcestershire (äh men alltså I know…). En liten by utanför Birmingham där Alex växte upp som han påpekat åtaliga gånger så uttalas det (fullständigt orimligtvis) Woo-stuh och Woo-stuh-sher.

 

 

Allt var så engelskt överallt hela tiden under hela helgen. Efter en roadtrip med Seb och Gin från London checkade Daniel och jag in på ett rum på den mest brittiska B&B. Tänk tweedsoffa, heltäckningsmatta, den där otroligt dämpade nyansen av beige-grön på exakt allt och detaljerade tapeter med landsbygdsmotiv. Det första jag gjorde när vi kom in var att sträcka armarna rätt ut och snurra runt i cirklar. “Daniel, the room is freaking massive. I can spin around without touching a single thing!”. Storstadskids much?

 

 

Kvällarna var mörkare än jag minns att de någonsin varit. Landsvägarna blötbruna med nakna häckar men utan någon belysning. Och så ljuden – absolut ingenting. Om det inte varit för att jag delat säng med Daniel hade jag nog trott att jag tappat hörseln. Vi fyllde dom med stökiga middagar med farbröder och barndomsvänner utmed ett långbord. Det kändes mer som ett av husborden i Harry Potter där maten aldrig tar slut och ingen inte pratar i mun på varandra.

Finaste var ändå att se Alex bredvid sin mamma när vi var på Afternoon Tea i deras 1600-talshus. När en bor i en stad som London, som så få jag umgås med faktiskt är ifrån, så är det sällan man får lära känna sina bästa vänners familjer. Varenda gång det äntligen händer så är det som att få ett till kapitel om den personen, för hur lite vi vill att våra familjer säger om oss så gör det massor det i mina ögon. Vare sig man är kopior eller motsatser. I det här fallet var Alex och hans mamma kopior, och helt plötsligt föll så mycket på plats.

 

 

Han lyckades få oss stadsråttor att bestiga ett mindre berg, i faux fur och dr martens, but still. Kan ni förstå att vi var så högt upp att vi var INNE I ETT MOLN? På riktigt. Daniel och jag firade med att hångla. Sen gick vi ned igen och då var det klart igen. Jag var stolt och sugen på en öl.

 

 

Säga vad man vill om England, men hur mysiga är inte pubarna ändå? Speciellt efter en regnruskig dag utomhus. Här med Daniel och Gin.

 

 

 

Alex, som är den mest brittiska person jag vet, hade bokat in exakt allt av de mest brittiska aktiviteterna för oss under helgen. Söndagen var den jag varit nervös över, för då skulle vi och skjuta lerduvor. Tidigt på morgonen samlades vi på ett av alla blöta fält för en kopp te, 50 kulor(?) och en snabblektion i skjutvapen.

 

 

 

Det visade sig att efter att jag fått hjärtklappning av ljudet och ångrat att jag sagt ja, så var jag otrolig på att skjuta flygande lerobjekt på grå himmel. Kan bero på att jag kan vara den mest tävlingsinriktade jag känner. Vägrar förlora.

Så drack vi champagne, åt chips och trekantsmackor i en dunge.

 

 

Jag kan knappt tänka mig något mer annorlunda än mina vanliga helger. Landsbygden suger musten ur en och ändå har jag aldrig känt mig så utvilad. Men jag var glad att komma in till stöket som är London, fast ännu gladare att jag spenderat helgen utan att kolla på en datorskärm alls.

Hoppas ni gillade det här inlägget, även om det var lite längre och kanske inte lika det här hände och då gjorde jag det. En blanding, en mix, helt enkelt. Är mest glad att jag orkar bära med mig digitalkameran ibland ändå.

 

xxx
signature
25 Responses
  • Sara
    05 . 02 . 2018

    Åh vad mysigt! Mera inlägg som detta, tack <3

    • Linn
      06 . 02 . 2018

      Yes yes yes! Coming up

  • Nastasja
    05 . 02 . 2018

    Åh Linn!!! Det här är exakt varföe jag började läsa din blogg från början. Det riktigt värker i kroppen av längtan efter småstads-England (mamma är från Rugby, bara 20 på tåget från Birmingham). Älskar att ni drack skumpa och sköt lerduvoe i kombo med!!

    • Linn
      06 . 02 . 2018

      Hjärta på allt! Haha och skumpan kom (typ) efter skjutningen (typ)

  • Elina
    05 . 02 . 2018

    så himla fint inlägg!!

    • Linn
      06 . 02 . 2018

      Puss!

  • Madeleine
    06 . 02 . 2018

    Fy fasen vad mysigt, nu längtar jag hem till mina föräldrar på den blekingska landsbygden även om det obvious ser heeelt annorlunda ut. Älskar förresten hur Daniel ser ut som en hardcore djurrättsaktivist på berget haha!

    • Linn
      06 . 02 . 2018

      Hahaha ja! Exakt så ser han ut. Skrattar så mycket.

  • Ellen
    06 . 02 . 2018

    är SÅ glad för det här. så himla fint!

    • Linn
      06 . 02 . 2018

      haha ja! jag med

  • Saga
    06 . 02 . 2018

    Riktigt fint inlägg! Du berättar så bra <3

    • Linn
      06 . 02 . 2018

      bästa komplimangen – tack!

  • Emma
    06 . 02 . 2018

    Haha åh min kille kommer från Worcester, så mkt hatkärlek<3

    • Linn
      09 . 02 . 2018

      haha men gud vad är oddsen!

  • Jemina
    07 . 02 . 2018

    ja men åh detta är ju ett så bra inlägg! gör och skriv det du själv tycker om och tänk inte att du borde skriva om “det hände och så gjorde vi detta och detta”. du är en SÅ bra skribent och tycker början på inlägget var så bra angående hur en skriver, och så avslutade du med att just skriva om ditt veckoslut på DITT sätt att skriva, inte på det obvious sättet. keep on going girl och ha en trevlig vecka!! <3

    • Linn
      09 . 02 . 2018

      men du jemina, vad du gör mig glad. <3 <3 PUSS

  • Josefin
    07 . 02 . 2018

    Gillar verkligen! Så mycket känsla och olika nyanser i din blogg. Älskar kontrasten mot så många andra bloggar som, excuse me andra bloggare, känns så köpta. Din är en av de få jag fortfarande läser. Det gör liksom inget att inläggen kommer sällan. När dom kommer är dom guld.

    • Linn
      09 . 02 . 2018

      Känsla är verkligen verkligen så viktigt för mig att få fram i det jag skriver, så tack! Och menar inte att andra bloggar är dåliga, utan bara att det formatet inte passar mig och därför ska jag inte kämpa för det heller. Är helt enkelt för slow, och för i mitt eget huvud. Ibland är jag förvånad över att jag ens får något gjort!

  • Sandra Leone
    07 . 02 . 2018

    Så himla härligt inlägg. Du skriver så otroligt bra!

    • Linn
      09 . 02 . 2018

      bästa bästa komplimangen

  • pernille
    08 . 02 . 2018

    Magisk!

    • Linn
      09 . 02 . 2018

      PUSS

  • Clara
    09 . 02 . 2018

    Mkt mkt bra inlägg!!

    • Linn
      09 . 02 . 2018

      yeeeee! kul att höra

  • Emilia
    10 . 02 . 2018

    Åh, blev så glad när jag såg att du postat ett nytt inlägg! Och gillade verkligen det här inlägget. Tycker verkligen om sättet du skriver på och hur du beskriver olika saker.

What do you think?

Your email address will not be published. Required fields are marked *