dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

a saigon postcard

Posted on

Just i denna sekund sitter jag i lobbyn på vårt hostel i Hanoi och dricker det sötaste kaffet jag någonsin smakat. Det är så de gillar det här, med kondenserad mjölk och hälften socker. Det är inte direkt så jag gillar det men what to do för det är en experience, right? Samma sak med hostel med organiserade pub crawls och ”roliga t-shirts”. Men det är en upplevelse också som tack och lov bara varade två nätter.

Jag är alltså i Vietnam med Daniel och hans tvillingbror Nicolas för att hälsa på deras syster Claire som bor i Saigon. Två veckor är vi här i trettio graders hetta. Smoggen gör att det ser ut att vara solnedgång konstant. Bilderna ovan är utsikten från Claires sovrum i Saigon. Det är så jäkla vackert. Maten är helt otrolig. Och huden och kläder och mobilskärmar är alltid kladdiga.

Nu är wi-fi slut. Vi ska iväg och bo på en båt i Ha Long Bay. Det är del av UNESCOs världsnaturarv och även där King Kong spelades in. Jag har signat upp mig för 6am Tai Chi och en vietnamesisk cooking class, för tanten i mig som vi alla älskar, you know. Ska tvinga tvillingarna att joina mig på allt. Hörs snart.

a bloody book club (& en förjäkla bra bok jag läst)

Posted on

Tydligen blir ju 2018 året då jag strävar efter att *live a little*. För mig betyder det mindre digitalt, mer spontanitet och mer långsamt. Meagan, min stjärna i livet och även kollega, gav mig ett exemplariskt tillfälle för detta när hon vid årsskiftet bjöd in mig till en bokklubb hon skulle starta. Jag är i princip en sån som tackar nej till allt som händer på vardagar. Då har jag en permanent dejt med min soffa, någon såsig middag och så Daniel. I den ordningen. Det blir så när jag sällan är hemma innan sju, sällan ätit innan halv nio. Men här var jag den första i whatsappgruppen som ba YES TAKE ME I’LL PRINT US T-SHIRTS & BRING CHEESE. Ja, att spela svår har aldrig varit min starka sida.

 

 

I onsdags var vår första träff. Det var nervös stämning pga kände inte alla men visste att flera liksom pluggat himla litteraturvetenskap och jag kan knappt engelska i jämförelse och har aldrig varit i bokklubb. Och det här med bokklubbar – är det inte lite pretto? Lite typiskt kulturelit att sitta med vida byxor och analysera meningsuppbyggnader i klassperspektiv svingandes en halvdyr malbec? Är jag en sån nu. Egentligen hann jag inte tänka så mycket för läste ut min bok på trappsteget utanför medan jag väntade på att Meagan skulle öppna porten. Och utan pretton i umgängeskretsen är det som tur är svårt att hålla uppe en prettostämning.

Och Engelskan gick bra förutom när jag skulle beskriva en ytlig orgasm och inte var säker på var klitta hette på engelska – is it called the clit? Meagan va så jäkla cute och ba since I’m the one who forced you all to be here tonight I feel nervous as fuck that you’ll hate it so please get drunk on wine so you’ll forget. Och så hade hon inte bara förberett frågor om boken utan också lagat en vegetarisk version av Sloppy Joes, eftersom att alla utom jag var nordamerikaner och de älskar tydligen det. Skulle kunna beskrivas som köttfärssås i hamburgarbröd – dvs asgott.

Och håll i er, men nu blir det cheesy men det är något med att sitta en ruskig februarinatt med minusgrader utomhus och tända ljus och comfort food framför sig, uppkrupen i en väns soffa med ett glas vin i handen och den andra instoppad mellan boksidor för att läsa upp ett oviktigt stycke. Alltså agh, prettotanten i mig ba frodas och lever och all is well – du är välkommen.

När jag tog bussen hem vid elva var jag så besviken på att det redan var slut.

 

Och även om jag är långt ifrån att uppfinna hjulet här så måste jag verkligen säga att bokklubbar har något. Visst – vi kan inte utesluta att det är för att jag börjar bli äldre, men också nej. Det känns som att det är något i tiden, att fasiken vad less världen är på att scrolla, på att passivt låta ännu en säsong rulla förbi på Netflix utan att en ens kommer ihåg vad huvudkaraktären heter. (Side note, men alltså det här händer mig hela tiden. Och då har jag hängt fler timmar med dom karaktärerna de senaste veckorna, än mina himla kompisar?! Vad är det?) Jag vet inte, men det känns i luften. Att folk picklar gurkor, går keramikkurser, blir hobbybotaniker med sina lägenhetsdjunglar.

Det kan också ha att göra med att vi läste Touch av Courtney MaumEn roman som handlar om en trend forecaster som jobbar med ett stort tech företag för att förutspå framtida produkter och tjänster. Sloane är närmare 40 och har blivit en ikon för kvinnor som väljer karriär före familj och har gett ut rapporter med titlar som Having kids is eco terrorism. Sättet hon granskar världen på är fängslande och stannade verkligen med mig. Den fick mig att reflektera och känna in min miljö på ett så otroligt nyttigt och obehagligt sätt – jag älskade det! Och herregud vilka himla diskussioner vi hade. Om framtiden, om att bli förälder, om att ha föräldrar, om sociala medier, om närhet. Vill att varje person i hela hela hela världen läser denna på en gång. Se bara till att ta dig igenom de första 50 sidorna som är lite sega.

Vi väljer böcker efter rekommendationerna från Bellatrist Book ClubHar ni hört om den? Jag hade inte men alltså wow. Det är ett initiativ startat av Emma Roberts och Karah Preiss som lyfter otroliga böcker (från massa nyutgivna kvinnliga författare) och alla alla alla verkar så bra. In och titta om du är okej med att läsa på engelska!

Och glöm inte – embrace your inner tant. Tydligen bästa sättet att leva lite mer. Om sju timmar sitter jag på ett plan till Vietnam. Det ni!

 

Woo-stuh-sher

En stor anledning till att jag tog min paus från allting internet i höstas var för att jag kände att jag i princip gick miste om livet, min ungdom, allt som händer utanför fönstret. Istället gick massor av min tid till att skapa saker för appen jag jobbar för, för mitt eget företag och för alla mina kanaler. Och sånt är också kul. Men livet är roligare. Och content är bara kul att skapa om det utgår från riktiga livet. Formler och tags och trender är en bra grund att stå på och ett bra sätt att växa snabbt, men jag vill skapa sånt som är jag och let’s be real here – jag är värdelös på att låtsas vara någon annan så att…

Istället vill jag kunna se på den här platsen som om det vore min klippbok, ett album som kapslar in det som är jag 2018. Sånt jag är med om, sånt jag funderar på, saker som gör mig förbannad, saker jag vill. Det ska vara mer liv och mindre polerad yta och mindre snabbkomsumerade inlägg. Det syns så tydligt, tycker jag, när någon slängt ihop ett inlägg “för att publicera två om dagen”. Mycket det här är för er. Slit och släng och något de flesta scrollar bort. Och så stressigt för den som behöver producera det.

Jag tänker att det finns en anledning till att författare debuterar så sent. Såklart för att det tar ÅR att lära sig att skriva bra. Men också – vi måste ut och uppleva saker, göra bort oss och missa poängen helt flera gånger om innan vi kan luta oss tillbaka och sätta fingret på vad som egentligen hände. Vi måste ha något att berätta.

Så förra helgen var det precis det jag gjorde – jag drog ut för att live a little. I Worcester närmare bestämt.

 

 

För ungefär femtontusen sekel sedan, när jag och Daniel vaknade upp i samma säng för allra första gången. Då drog jag på mig mina skinnbyxor och stal en tops från badrumsskåpet för att städa upp det värsta av lördagsmaskaran. En våning ned dånade the Smiths ur högtalarna och ut över det vackraste vardagsrummet jag sett i London, och där i en röra av oljefärger, halvfärdiga canvaser och penslar i olika tjocklekar träffade jag Alex för första gången.

Alex och Veronique hade dejtat i några år vid det här laget och sen ett år tillbaka var de alla tre flatmates i ett fyra våningars town house på Spitalfield’s Market. Jag skröt om det redan då. Hur jag vaknade upp i ett slott som säkert var värt flera miljoner pund (och om det inte var sant då är det garanterat sant idag) när jag själv delade säng med min vän i en håla full med kackerlackor.

En fördel med att bli äldre är verkligen att ens vänner blir bara bättre på att anordna festligheter. Och det bästa de senaste åren är att många slår på stort när de fyller 30. Jag hoppas att det säger mycket om att vi går in i en tid av storslagna arrangemang än att det här är sista smällen. Nu var det just Alex 30-års fest och vi var 30 stycken som begav oss mot Worcester i Worcestershire (äh men alltså I know…). En liten by utanför Birmingham där Alex växte upp som han påpekat åtaliga gånger så uttalas det (fullständigt orimligtvis) Woo-stuh och Woo-stuh-sher.

 

 

Allt var så engelskt överallt hela tiden under hela helgen. Efter en roadtrip med Seb och Gin från London checkade Daniel och jag in på ett rum på den mest brittiska B&B. Tänk tweedsoffa, heltäckningsmatta, den där otroligt dämpade nyansen av beige-grön på exakt allt och detaljerade tapeter med landsbygdsmotiv. Det första jag gjorde när vi kom in var att sträcka armarna rätt ut och snurra runt i cirklar. “Daniel, the room is freaking massive. I can spin around without touching a single thing!”. Storstadskids much?

 

 

Kvällarna var mörkare än jag minns att de någonsin varit. Landsvägarna blötbruna med nakna häckar men utan någon belysning. Och så ljuden – absolut ingenting. Om det inte varit för att jag delat säng med Daniel hade jag nog trott att jag tappat hörseln. Vi fyllde dom med stökiga middagar med farbröder och barndomsvänner utmed ett långbord. Det kändes mer som ett av husborden i Harry Potter där maten aldrig tar slut och ingen inte pratar i mun på varandra.

Finaste var ändå att se Alex bredvid sin mamma när vi var på Afternoon Tea i deras 1600-talshus. När en bor i en stad som London, som så få jag umgås med faktiskt är ifrån, så är det sällan man får lära känna sina bästa vänners familjer. Varenda gång det äntligen händer så är det som att få ett till kapitel om den personen, för hur lite vi vill att våra familjer säger om oss så gör det massor det i mina ögon. Vare sig man är kopior eller motsatser. I det här fallet var Alex och hans mamma kopior, och helt plötsligt föll så mycket på plats.

 

 

Han lyckades få oss stadsråttor att bestiga ett mindre berg, i faux fur och dr martens, but still. Kan ni förstå att vi var så högt upp att vi var INNE I ETT MOLN? På riktigt. Daniel och jag firade med att hångla. Sen gick vi ned igen och då var det klart igen. Jag var stolt och sugen på en öl.

 

 

Säga vad man vill om England, men hur mysiga är inte pubarna ändå? Speciellt efter en regnruskig dag utomhus. Här med Daniel och Gin.

 

 

 

Alex, som är den mest brittiska person jag vet, hade bokat in exakt allt av de mest brittiska aktiviteterna för oss under helgen. Söndagen var den jag varit nervös över, för då skulle vi och skjuta lerduvor. Tidigt på morgonen samlades vi på ett av alla blöta fält för en kopp te, 50 kulor(?) och en snabblektion i skjutvapen.

 

 

 

Det visade sig att efter att jag fått hjärtklappning av ljudet och ångrat att jag sagt ja, så var jag otrolig på att skjuta flygande lerobjekt på grå himmel. Kan bero på att jag kan vara den mest tävlingsinriktade jag känner. Vägrar förlora.

Så drack vi champagne, åt chips och trekantsmackor i en dunge.

 

 

Jag kan knappt tänka mig något mer annorlunda än mina vanliga helger. Landsbygden suger musten ur en och ändå har jag aldrig känt mig så utvilad. Men jag var glad att komma in till stöket som är London, fast ännu gladare att jag spenderat helgen utan att kolla på en datorskärm alls.

Hoppas ni gillade det här inlägget, även om det var lite längre och kanske inte lika det här hände och då gjorde jag det. En blanding, en mix, helt enkelt. Är mest glad att jag orkar bära med mig digitalkameran ibland ändå.

 

Most commented posts
THIS IS WHAT’S HAPPENING

photo by lovisa An apology for my absence. Not ...

att vara avundsjuk på sina bästa vänner
30 . 03 . 2017

  En text om att bli avundsjuk på dom ...

HELLO WORLD

During whatever time, so many new people ...

what the hell is happening
03 . 08 . 2016

me outside Tate Modern, my favourite museum ...