dashblog logo
Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.
[mc4wp_form id="4288"]

35mm postcards: eight girls & the seaside

Posted on

Olivia på strandpromenadenen i Margate

 

Vi har precis avklarat första helgen i Maj – Storbrittanien motsvarighet till sommarlov. I vilket fall i jämfört med Sverige där röda dagar ligger utrstösslat bland oändliga semesterdagar året igenom. Äntligen har vi tre dagar ledigt och termometern klättrar i höga 20. Det är 16.30 fredag eftermiddag och jag sitter på tåget med sju brudar och nästan resten av London. Vi ska alla till havet. För vid havet – so I’ve been told – suger inte livet! Där finns barn i solglasögon, ögonlock mot horizonten och flera ursäkter att bara sitta och sippa på färgglada drycker medan kinderna svider.

Helgen i Margate börjar inte direkt dåligt, om man säger så. Det första vi ser är hur folk liksom rider på ponnyhästar i det guldglittriga vattnet ut mot solnedgången… 

 

Jag, Olivia och Meagan vid the seafront. Främligen som fotar stor bokstavligen i vattnet.

 

Ostron på Buoy & Oyster. Åt 8 stycken, thank you very much.

 

Bubbelvatten och Rimas rumpa i vår airbnb

 

Som 26-årig kvinna i medelklassen är det tydligen obligatoriskt att ingå i en bokklubb. Oh boy, jag har varit fördomsfull mot hela den konstitutionen men jag måste säga att jag älskar det. Att skapa en helt ny kompisgrupp av folk (girls) som inte känt varandra innan är så ovanligt. Någon av oss hade fått den briljanta idén att hyra ett stort hus vid havet – för att vi är bäst – and we made it happen – av samma anledning.

Även om jag typiskt blir mentalt utmattad av att spendera all min vakna tid med så mycket folk utan ensamtid, så var detta yum. Några sov middag i två timmar medan andra (jag) satt på nedervåningen och lyssnade på Drake i solnedgången.

 

Ena halvan av bokklubben. Här på cava-stopp!

 

Jag och Meagan på balkongen. Meagan utslagen men festsugen i soffan.

 

Att en röd liten prick kan göra en så blödig va?

 

När natten kommer är den mild. Havet blåser in i gränderna och hela byn stänger innan midnatt. Förutom gaybaren såklart. Gaybaren i singular för att det är den enda som finns. Under ett upplyst GAY i versaler sitter fotbollsmän och dricker pints och vill inte betala inträdet på £3 men gör det ändå för resten är stängt.

Vi dansar till mashups av Cher och Little Mix, drinkarna kostar £2.50 och Olivia skrattar så mycket att nattens dragqueen drar upp henne på scen. Slutligen hamnar vi på vardagsrumtgolvet med hämtpizza och lyssnar på soundtracket till the OC tills 3am. När vi vaknar dagen efter hör man vågorna utanför.

 

Meagan, Nat och Liv på Margates enda gaybar som var allt vi drömt om

 

Tack havet, för den här gången. Jag saknar dig jämt.

 

PS! Margate är helt klart värt hypen. Gulligaste gatorna, otroliga restauranger och fylld av små butiker som man nästan har råd att köpa något i.

35mm postcards: the foggy waters of Ha Long Bay

Det är 20 grader och sol i varenda gränd och kontor i London och på måndag är hela landet ledigt. Jag tog tåget till havet med åtta brudar jag gillar. Vid kajen har vi hyrt ett hus där vi ska dricka vin och vända vinyler. Otroligt ambitiöst att några faktiskt tagit med LPs från London tycker jag. Snart blir det vin i solen och ostron för £1 tills på söndag. Tänk va, vad våren kan göra med ens tillvaro.

Men nu ni, är det dags för en annan historia som jag lovat att berätta för ett tag sen, nämligen om en av de mest otroliga sakerna vi gjorde i Vietnam när jag var där två veckor i Februari med Daniel och hans bror Nicolas för att hälsa på deras syster som bor där. I slutet av resan röstade vi om vad som varit bäst och det blev oavgjort mellan inlägget jag visar idag och ett inlägg jag fortfarande inte skrivit. Så vi har lämnat det bästa tills sist. Håll i er, för nu ska jag visa Ha Long Bay.

 

 

Av alla jag pratade med innan Vietnam så sa varenda en att om de skulle rekommendera en sak så var det Ha Long Bay. Vi googlade och kände att det här var turistfälla delux, men hey ho, antar att vi kör ändå. På en riktigt sketchy hemsida a la HTML 2004 hade jag sen knappat in mina bankdetaljer för fyra båtbiljetter för 36timmar till sjöss. Biljetterna i min inbox sa att 08.00 skulle en minibuss hämta upp oss dagen efter för att ta oss till kusten.

Det var bara det att när vi sen stod där morgonen efter så hann klockan bli 08.00 och 08.05 och 08.10 och 08.15.

Typisk stund när en tänker det är en scam! hur i hela kunde jag vara så dum att köpa något på en sån sida! vad ska vi göra nu!

Och så kom minibussen. Den var fylld med medelålders rockers från Holland och skulle bestå av fyra timmar dödsångest. Inte pga dom utan pga vår chaufför. Det slutade med att alla satt och skrattade till slut för att vår chaufför körde i fel fil mer än i rätt. Att få gå ombord på en sådan här i en lugn vik istället för en trafikfara var välkommet.

 

 

Båtarna vi skulle åka med, junk boats, ser ut som drakar med vinröda dragspelssegel och mörka trädetaljer och är så långt ifrån junk man kan komma. Eftersom att allt var orimligt billigt i Vietnam hade vi bokat lyxsviten för oss fyra som kom med frukt och vin. Och en dörr mellan våra sovrum.

 

 

Flera fönsterdörrar ut mot vattnet och en förjäkla utsikt. Kan ni inte riktigt höra hur det skvalpar i den här bilden? Bara ett kluckande, ett dovt brummande från båtmotorn och ljudet av havsfåglar. Lagom till att vi hämtat andan började båten glida ut från kajen. Morgonen var dimmig och klipporna runt om låg inbäddade som i tjocka moln. Här skulle vi spendera de kommande 24 timmarna alltså.

 

 

Vi klättrade upp på övre däck och jag veeet att jag skriver att jag tappar andan ofta men här – URSÄKTA MIG. Smsade min familj att det var det vackraste stället jag varit på och med tanke på att vår familj spenderat alla (menar verkligen alla) pengar vi haft på resande istället för kläder/renoveringar/lyxig mat osv är det verkligen att säga något. Ha Long Bay ligger i nordöstra Vietnam och består av runt 2000 kalkskentsöar tätt ihop i turkost vatten och är med i UNESCOs Världsarvslista.

 

 

Som på de bästa av turistaktiviteter serverades det en välkomsdrink med paraply till våra små själar medan vi kunde luta oss tillbaka och ta del av spektaklet till vy. Herregud, jag kommer vara så bra pensionär.

 

 

Checka bara bakgrunden här. Det var som att glida fram i Pirates of the Caribbean. Bakom varenda krök tornade nya klippa efter klippa upp i dimman. Overkligt. Och så tyst.

 

 

Erkänn att den här är the picture framtida ungar skulle ha på kylen med ett Morsan och farsan, Vietnam 2018 skrivet på? Otroligt.

En spektakulär kväll och natt väntade oss där vi åkte fram över vattnet. Efter en vietnamesisk buffé ropade personalen ut att det var dags för första utflykten.

 

 

Som ni ser svidande vi på oss våra mest passande turistuniformer. Parantes: måste verkligen säga igen hur mycket jag älskade att få resa med syskonskaran på en plats så långt från var vi bor och vanligtvis ser varandra.

 

 

Det var dags för oss att åka kajak i solnedgången i en av alla vikarna… Japp. Man ba – så kan en måndag också se ut.

 

 

Det var en tystnad jag inte känt sen jag var i vår sommarstuga i Norrland som vi sålde 2013. Ingenting förutom paddlar som droppar och så syskon som försöker manövrera sydostasiatiska vatten. Vände mig tillbaka mot Daniel konstant och sa du, förstår du att vi paddlar i solnedgången i Vietnam! Också, du ser så jävla het ut nu i din dumma flytväst.

 

 

Seriöst.

 

 

Medan vi paddlade runt försvann solen bakom en av klipporna och alla tropiska fåglar flög iväg och det var properly Lost vibes! Kändes som att någon skulle börja viska 4, 8, 15, 16, 23, 42 och att läskiga varelser skulle börja krypa upp ur vattnet. Yes box, drama queen delux och väldigt spännande! Vill ni inte allihopa resa med mig nu?

 

 

Sen tävlade vi vem som kom först tillbaka till båten. Obviously, jag och Daniel vann pga JAG FÖRLORAR ALDRIG.

 

 

Resten av natten och morgonen spenderades på båten. Vi åt all typ av vietnamesisk mat och det var tomtebloss i ananasdesserter och morötter utskurna i blommor. När mörkret kom tjocknade dimman och påklädda i filtar klättrade vi återigen upp på övre däck.

Jag kan tänka mig att alla ni som bor eller har bott i storstäder känner igen er, men jag ser aldrig mörker som detta. De enda ljudkällorna var några levande lanternor från avlägsna båtar – annars ingenting. När vi pratade ekade våra ord dovt tillbaka, men annars bara ett svagt kluckande. Overklighetskänslan var så påträngande. Vi lutade oss över relingen för att förväntade nästan att se pirater klättra upp för att ta över oss! Det läskiga var att där vattenytan skulle varit nedanför såg vi ingenting. Helt plötsligt var alla båtar och klippor och vågor borta. Dimman var så tjock att vi inte kunde se mer än två meter framför oss. Varesig nedåt eller rakt fram. RYSNINGAR.

Hela grejen var overkligt. Besättningen delade ut fiskespön och vi fiskade bläckfisk från relingen tills ögonlocken kändes omöjligt tunga. Havet hade sugit musten ur varenda en av oss. Tillbaka i hytten kröp vi ned under tunga täcken och somnade omedelbart.

 

 

Dagen efter vaknade vi upp med puffiga ögon till ljudet av havet och en varm dag. Som man borde varenda dag.

Och precis som alla andra jag pratade med innan Vietnam – ska ni göra EN sak i detta land så är det att bo på en båt i Ha Long Bay.

 

 

 

 

Läs mer om mina äventyr i Vietnam:

Communist propaganda

A banana plantation

Hanoi

Saigon

 

 

A room with a view

Posted on

 

 

 

 

 

Nu. Äntligen bor jag och Daniel ensamma. Bara vi i en tvåa vid en park i Hackney som är så fin att jag inte står ut. Det är sol överallt hela tiden som gör att det syns att vi inte dammsugat sen vi flyttat in. Men hörrni, till och med stöket och tvätten ser fin ut här för allt är vårt och ingen annans.

Just nu sitter jag i bh och dricker vitt vin med alla fönster öppna för det är sommar i London och jag bor inte med någon annan än min pojkvän. 29 grader både igår och idag och alla Londonbor har vaknat till liv, avfrostats och ligger pirriga av solsting och prosecco på varenda gräsplätt i stan.

På tal om att sitta i bh i köket. Herregud vad jag stått ut med att dela utrymme inser jag nu. Igårkväll lagade jag mat med en svensk podd i högtalarna – bara det! Inte behöva oroa sig för noise polution för några flatmates inte. Och disken – den kan stå framme! Och ingen är i soffan när jag vill lägga mig där! Och varenda gång jag öppnar en skåpdörr så ligger BARA mina grejer där. Orörda!

Sju år. Harry Potter har nu bekämpat Voldemort. Och nu ska jag ut och dansa hela helgen.